Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SObSTRÅEBN >: - 7
marken. Icke heller förstodo de varför benen
gjorde tiubbvinklar vid knäna, liksom kunde de
icke bära upp kroppen.
Näst hamnkarlarna gingo i tåget arbetarnå vid
tändsticksfabriken. Barnen sågo att här var det
bara ungt folk i lederna. Det undrade ’de över,
ty bland de andra hade de sett många gamla
karlar. De tittade efter några med långt skägg,
men sågo ingen. Om de kunnat fråga dem som
gingo förbi, skulle de fått lösning på gåtan. Då
skulle de fått veta att bland dem, som arbeta
på en tändsticksfabrik, blir ingen gammal.
Giftiga gaser och ångor döda dem. Men innan de
dö bli de gulbleka i hyn och röda i ögonen.
Det är fosforn som fräter bort rodnaden på
kinderna och förstör ögats näthinna. Detta kände
icke barnen till, därför förstodo de ej heller
varför många av. de unga här sågo så sjuka ut.
Så följde i tåget glasbruksarbetarna med röda
brännsår i ansikten och med skälvande händer
efter hårda tag kring beta stänger. Sedan
kom-mo murarna och målarna och snickarna och ba:
garna, led efter led i tåget. Efter dessa gingo
arbeterskorna vid filtfabriken. Gråblek hy, hade
flickorna, som de ju alltid få, vilka dagen lång
stå i dammuppfyllda rum. En svag rodnad brann
väl på kinderna — när barnen blevo äldre fingo
de veta att de mänskor alltid bära bleka rosor
i hyn, vilka ej ha friska lungor. Efter
fabriksflickorna tågade träarbetarna, mekanisterna och
jämsvarvarna, så tobaksarbetarna och filaroa, så
alla de andra; femhundra arbetsbin i samhällets
bikupa tågade förbi in på soltorget.
Det var en mäktig syn, ty det var spelande
sol över tåget. De femhundrades tåg I
Borgmästarns äldsta, fjortonåringen, hon i den
vita vårdräkten och violerna, stod vid det öppnade
fönstret och såg lederna tåga fram. Hon tänkte
på att det var det vackraste hon sett, detta tåg,
med de gyllenröda dukarna och hon hade
alldeles glömt att fadren sagt att det var, dåligt
folk detta. Hon kände att det susadé i huvudet
och sjöng inom henne av glädje över det hon
såg. Hon blev så glad alt hon fick tårar i
ögonen.
Hon visste inte alls hur det var fatt med
henne själv, men hon tittade åt sidan, åt det
håll där fadren och modren stod. Hon såg att
de inte märkte henne. Då tog hon violbuketten
som satt vid barmen, blommorna hon fått av
mor, och hon kastade dem ner över den sista
fanan och de sista leden. De blå blommorna
rägnade sakta ner och ett par arbetare tittade
undrande upp mot borgmästarhuset. Flickan
ville le mot dem, men tordes inte, ty fadren såg
just åt hennes håll.
Så var tåget hunnet förbi och de sista av de
femhundra svängde in på soltorget.
Engelbrekt, folkets
hövding.
Han stod inför kungen, den lille
bergsman från dalkarlars land.
Han syntes ej kungen ett snille
fast han slog med sin seniga hand
i konungens rådshord och sade, nu ville
folket säga ett grand.
j. ’• : i h _ 1 ’ . ’ - l !
: ’’ -hj ’
1 fan talade säkert och sakta,
som; Dalälvens sorl ljöd hans ord:
H)e våra där hemma, som vakta
om gruvor och. skogar och jord
med onöjda blickar betrakta
mångt rådslag från konungens bord.
Vi föddes bland blånande bärgen,,
vid susande älvar vi bo;
från tolvmilaskogar är färgen
grön på vår hatt och vår sko.
Men ur fjällen, du kung, fick vi märgen
och i skogarna tankarna gro.
Vi föddes att styra oss själva
och vi lyda éj annan än oss.
Vi vandes att själva få välva
vårt tak över pörte och bloss.
Lyss, kung, nyss slog klockan älva
— klockan tolv så bryta vi loss.»
Fredrik Ström.
w
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
