Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7>e femhundrades tåg.
Av Fredrik Ström.
Solen lyste och eken på de gulröda
tegeltaken i den lilla staden, stänkte litet glans över
den grumliga, grunda ån, där småpojkarna sutto
och metade från stenarna på strand,’ kastade en:
smula ljus in i aldungarna, som stodo täta som
häökar andra sidan vattendraget.
Vårljum och silande, som alltid sol i maj,
försökte den pckså att tränga in genom fönstren,
där den kunde, såsom i ett och annat
frontespis-fönster till något av de gamla korsvirkeshusen,
där dessa fönster nådde ovan skuggranden., Meh
skuggranden låg högt, ty gatorna i den lilla
staden voro smala och därför skymde alltid
husraderna bort solen för människorna. Så att
gatorna lågo nästan alltid i skugga, tung octi
dyster. Ty solen kom aldrig i zenit, då den ju
skulle för en stund kunnat driva bort skuggan.
Por den skull hade man heller aldrig sett något
glimma och spela i sol från gatan; Ville
manse något som lekte i .solljus, .så fick man
antingen gå utom staden eller ner till torget, där
inga husrader skymde undan solen.
Här vid torget bodde borgmästarens.
Det var första maj, det var söndag och
klockan var tre. Borgmästaren och hans familj hade
just rest sig från bordet, där man dagen till ära
druckit rhenskt vin.
Borgmästarn stod-i tankar lutad mot
fönsterposten. Han tänkte på att han borde yttra
några ord till sina barn i dag. Det kändes så
högtidligt inom honom. Så: talade hån.
— Första maj —- borgmästaren gick till
djupet av sina historiska kunskaper — är en
gammal ursvensk högtidsdag, nedärvd till oss från
goter.och germaner. Av alla våra fäder härden
dagen hållits helig. Pordomdags kallades festen
på denna dag midvintersfesten, därför att den
inföll mitt emellan vintern och sommarn.
Här rodnade borgmästarinnan, som varit
guvernant och kunde sin historia bättre; lätt.
Borgmästarn fortsatte, i det han lade en
faderlig arm kring sin äldsta dotters liv, där hon
stod vitklädd och fjortonårig nfléd en bukett
nyblå vårvioler vid bröstet.
— Glöm inte att ära denna dag, mina barn,
som en de goda gamla sedernas dag. I våra tider
ha dåligt folk gjort denna dag till sin för att
då protestera mot all urgåmmal sed och hävd
och mot alla lagvunna rättigheter. Socialister
kallas de och äro det slags i människor som vilja
avskaffa våra lagar och avsätta kungen. Stackars
trasvargar äro de, utan heder och ära.
— Och de hata Jesus, tillade
borgmästarinnan, som tillhörde styrelsen för stadens kristliga
förening för unga kvinnor.
Borgmästaren fortsatte:
— Snart skola de draga här förbi gatan fram,
;i en stor hop, med en socialistflaggä framför sig
som ser blodig och hemsk ut. Den är symbolen
— symbol betyder liknelse, uttydde
borgmästarinnan för barnen — av eld och brand och mord,
av allt det förfärliga som skulle komma över
oss, om dessa människor finge makten.
Hit hann borgmästarn i sitt tal, när ett
trumspel höJrdes genom det för solen öppnade
fönstret:
Alla barnen sprungo dit.
Den gamla ärevördiga gatan fram, mellan de
rutiga korsvirkeshusen, kom de fem hundrades
tåg. Först hörde man från borgmästarns fönster
blott musiken. Bå stucko fanorna-upp en och en
i , en lång rad ovan hustaken, tolv stycken,
spelande i solen. Det veckade sidenet, glödande
:rött, glänste i luften. Vinden slog om de stora
bukarna, så att de böljade i stora, sakta vågor.
Knapparna på fanstängerna lyste som guldkulor.
’■‘il Det- var ett mäktigt skådespél för alla,
mäktigast för dem som stodo i den djupa skuggan
på gatan och sågo solen spela i dukarna. De
hade aldrig sett solen skina på något som koin
gatan fram, förr än hu.
Borgmästarns sågo de fem hundrades leder
tåga fram på det soliga torget framför dem.
Med trummandet och hornspelet blandades dånet
av de trampande tusen fotterna och ljudet av
vindslagen i fanorna.
Han, den gamle, som nyss talat om
trasvargar och dåligt folk, stod förundrad och såg
lederna tåga fram, de fem hundrades. Det var
inte det slags folk han tänkt sig. Han såg att
det var ett nytt släkte som kom tågande, nästan
en ny ras, tyckte han.
Barnen tittade förtjusta på tåget, som gick
förbi.
Främst kommo gråstenshuggarna som arbetade
i klippbergen utanför den lilla staden. Liksom
alla de följande hade de hela, vackra kläder
och sågo vänliga och hyggliga ut. Några, de
äldste, hade krokiga ryggar, av ett helt livs
lutande över hacka och borr. Ett par stycken hade
ett tomt hål i stället för ett öga, men. det
för-stodo även barnen, att stenflisor och
spräng-skärvor gjort.
Efter stenarbetarna kommo hamnkarlarna i
tåget." Många hade också här böjda ryggar. De
hade ’kroknat av säckarna de burit dag efter dag
från fartygen i hamnen upp till magasinen.
Barnen märkte även att dessa män hade tunga
ögonlock, men de visste icke att det berodde på
att hamnarbetarnas ögon mest få skåda mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
