Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sn sannsaga.
Nu skola ni få höra en saga. Det ha ni
förstås hört många gånger, men den, här sagan
är sann och händer nu för tiden också. Det var
en gång — inte för ätt det var en gång bara
— utan så börja alla sagor — en pojke, inte
är det något märkvärdigt, pojkar finns det nog
gott om och flickor med förresten, Men den här
pojkens far var rik, och det tror jag knappt att
edra fäder äro. Denne rike pojkes far bodde i
ett stort slott på landet.
SLottet hade många, stora rum. Ja, somliga voro
så stora, alt man ledigt kunde ställa dit ett litet
hus med bo3täder för mer än en familj. I alla
dessa stora rum bodde, blott tre personer,:
.pojken, hans far och mor. Är det inte märkvärdigt
kam-ske, att tre personer skola bo i så många rum, då ni
kanske få packa er tillhopa en fem, sex styckeniett.
Nu hände det sig, att den rike pojken
tröttnade på att leka ensam. Därför blevo några
pojkar på de underlydande torpen, befalldavJatt
komma upp på slottet och leka med dan andre.
Men han var en liten tyrann, som tyckte om
att plåga sina lekkamrater. Än begärde han, att
de skulle göra en sak, än en annan. Den ena
omöjligare än den andra; Detta fortgick
visserligen en liten tid, och lekkamraterna funno
sig däri, men blott av. vana och av fruktan.
Så hade ,alla pojkarna .samlats en dag
på en stor äng och beslöto,. att icke längre låtä
sig nöjas med detta samt icke gå dit den
dagen, utan först den nästa och då säga ifrån, att
de aldrig mera ville komma tillbaka, om de
skulle behandlas på ett sådant sätt. Bland alla
dessa eniga pojkar,’ fanns det en, eom var
förrädare — en, mycket ful sak — han sprang
direkt upp till slottet och berättade hela
händelsen. När nu pojkarna på den andra dagen kommo
dit, så blevo de helt enkelt icke insläppta, utan
skymfligt bortkörda.. Men den lille förrädaren
han blev insläppt och mottagen med glädje.
De båda pojkarna lekte nu en tid itillsamman.
Den rike pojken tröttnade slutligen på honom
och började längta efter de andra kamraterna
och insåg även, att den andre handlat fegt
genom att förråda saken, som’ överenskommits på
ängen. Han körde därför bort honom och lovade
de andra pojkarna att ingå på de villkor, som
de uppställde för att man skulle leka
gemensamt och tillade själv, att han aldrig skulle bry
sig om förrädaren.
Nu var allt gott och väl. Allt detta hade
ernåtts genom enighet. Detta, att vara enig i
ett sådant fall, kallas för att organisera sig. Men
den lille förrädaren kallas strejkbrytare och
uppnår blott, att han har allas förakt. M. K.
Lena.
Lena låg på rygg i gräset. Hon låg och såg
rakt upp. Hon såg på den blå himlen, på de
lältö, vita molnen, på myggornas dans i
solskenet, och på lärkan, som drillade där högt uppe
i det blå, och på ännu mycket mer. Vad det
måtte vara härligt ätt leva där högt uppe 1 —
Men vad var det? — Hon kände sig lyftad
som av en osynlig makt, hon kände sig så liten
och lätt som den minsta lilla lärka, och när
hon såg närmare efter, märkte hon sig hava
vingar precis som den lilla lärkan, sotn drillat
för henne där högt uppe. Och så fyllde hon
hela sitt lilla bröst med jublande sång och flög
rakt, rakt upp i det blå.
Vad hon var lycklig 1 Och vad det var lustigt
att se hela världen så liten under sig! Men titta
där, där låg ju fars röda stuga, och där, å, där
stod ju mor oCh tvättade Lenas klänning, som
hon tjärade ned i går. Om hon skulle sjunga
för mor? Visst skulle hon detI
Som en pil flög hon ned och satte sig i
busken, en liten bit från mor. O, vad hon sjöng!
Hon sjöng om allt glatt och lustigt hon haft i
hela sitt liv, hon sjöng om äppelblom och
midsommar, om körsbärsträd och lingonplockning,
om rimfrost och snö och kälkåkning och
julgran och om ännu mycket mer. Och mor
lyssnade. Då flög hon ännu närmre; hon satte sig
på kanten av mors tvättbalja, hon visste ju ätt
mor aldrig skulle göra henne något illa. Och så
sjöng hon igen, Mor stannade i arbetet; hon bara
lyssnade. Då sjöng Lena om hur mycket hon
höll av mor, men från mors öga föll en stor,
klar tår. Lena såg den; hon flög upp på mors
axel, strök sitt lilla mjuka huvud mot mors kind
och torkade bort tåren. Varför grät då mor?
Men då vaknade Lena. Hon hade ju somnat
i gräset, mitt ibland blåklockor och dallergräs.
Och så kom hon ihåg sin dröm. Varför grät
mor? Föll den stora, klara tåren för Lenas
skull? För att Lena varit stygg och tjärat ned
sin klänning, eller för: att Lena på morgonen
varit vresig och ej velat dricka sin välling? Hon
kände på sig att det var för hennes skull, och
så smög hon sig bort bakom mor, slog sina små
knubbiga armar om mors hals och viskade:
»Lilla mor, aldrig méra skall du behöva gråta
för min skull. Aldrig, aldrig mera!»
Men mor fick aldrig reda på hur Lena
kunnat se den tår, som fallit för hennes skull.
Bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
