Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sagosamling, »Just-så-historier», ur vilken
nedanstående berättelse är tagen, handlar, som
jag nämnde, också om djur och är i alldeles
särskild mening skriven för barnen.
I. P.
Hur elefanten fick sin långa
snabel.
Av Rudyard Kipling.
För länge, länge se’n, i forna tider hade
elefanten inte någon snabel. Han hade bara ett
svart, svullet tryne, så stort som en stövel, och
det kunde han svänga från den ena sidan till
den andra, men han kunde inte ta upp nånting
med det. Men så var där en elefant, en ny
elefant, en liten elefantunge, som brann av
vetgirighet, det vill säga, var så ofantligt frågvis
Han bodde i Afrika, och han uppfyllde hela
Afrika med sina frågor. ,Han frågade sin långa
tant, strutsen, varför hennes stjärtfjädrar växte
just så, som de gjorde, och hans långa tant
strutsen smällde till honom med sin stora, hårda
klo. Han frågade sin långe farbror, giraffen, vad
det var som gjorde hans hud så fläckig, och
hans långa farbror, giraffen, daskade till honom
med sin hårda, hårda hov. Och ändå var han
så förskräckligt frågvis. Han frågade sin breda
tant, flodhästen, varför hon hade så röda ögon,
och hans breda tant, flodhästen, klämde till
honom med sin breda, breda fot. Och han frågade
sin ludna farbror, babianen, varför melonerna
smakade just på det viset, och hans ludne
farbror, babianen smockade till honom med sin
ludna, ludna labb. Men ändå var han lika
förskräckligt frågvis I Han frågade om allt som han
såg eller hörde eller kände eller luktade på eller
rörde vid, och alla hans farbröder och alla hans
tanter smällde till honom Men det hjälpte inte
ett dugg — han var ändå lika frågvis.
Så hände det sig en vacker vårmorgon, att
den här lilla vetgiriga elefantungen hittade på
en alldeles ny fråga, som den aldrig hade tänkt
på förr. Den frågan var så här: »Vad brukar
krokodilen äta till middag?» Då skreko de
allesamman: »tyst, tysti» och sågo mycket förskräckta
ut och började daska upp honom både länge
och väl.
När det äntligen var över, träffade han på en
gammal, gammal gam, som satt i en sådan där
törnbuske, som håller kvar folk och ber dem
vänta litet, och sade till honom: »Far har smällt
mig, och mor har smällt mig, och alla tanter
och farbröder ha smällt mig, för att jag är så
förskräckligt frågvis, men ändå vill jag veta,
vad krokodilen får till middag».
Då sade den gamla, gamla gamen med
mycket sorgsen stämma: »Gå till stranden av den
stora, flottiga, grågröna floden Limpopo, där det
växer fullt med feberträd, och titta själv efter».
Nästa morgon tog den lilla vetgiriga
elefantungen hundra skålpund bananer, hundra
skålpund sockerrör och sjutton stycken stora gröna
meloner och sade till alla sina kära släktingar
och vänner: »Adjö ined er. Nu ger jag mig i
väg till den stora, grågröna, flottiga floden
Limpopo, där det växer fullt med feberträd, och
där skall jag titta efter, vad krokodilen äter till
middag».
Och då gåvo de honom allihop en duktig
avskedsklatsch, som skulle betyda: »Lycklig
resa!» Och det, fastän han mycket hövligt bad
dem låta bli.
Och så gav han sig i väg, visserligen litet
varm, men inte alls förvånad, och han åt melon
och kastade skalen omkring sig, ty han kunde
ju inte taga upp dem. ’
Han gick från den ena staden till den andra
och från det ena landet till det andra, och se’n
gick han åt nordost, och han åt melon hela
tiden, tills han slutligen kom till stranden av
den stora, grågröna, flottiga floden Limpopo, där
det växte fullt med feberträd, precis som den
gamla, gamla gamen hade sagt.
Nu måste du noga komma i håg, min vän,
att ända till den veckan och dagen och timman
och minuten hade den lilla frågvisa elefanten
aldrig sett en krokodil och hade ingen aning
om hur en sådan såg ut. Utan han drevs blott
av sin stora vetgirighet.
Det första, han fick syn på, var en tvåfärgad
pyton-klipporm, som hade slingrat sig kring en
stor sten.
»Ursäkta», sade elefantungen mycket artigt,
»men ni har väl inte händelsevis sett till någon
krokodil här i trakten?»
»Om jag har sett någon krokodil?» sade den
tvåfärgade pyton-klippormen i en ton av det
djupaste förakt. »Vad tänker du fråga mig
härnäst om?»
»Ursäkta», sade elefantungen», men skulle ni
inte vilja vara så vänlig och säga mig, vad
krokodilen äter till middag?»
Då ringlade den tvåfärgade pyton-klippormen
hastigt upp sig och började klatscha till
elefantungen med sin fjälliga, skrälliga stjärt.
»Det var då besynnerligt», sade elefantungen,
för min far och tpör och min farbror och min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
