Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tant, för att inte tala om min andra tant,
flodhästen, och min andra farbror, babianen, alla
ha de gett mig smäll, för att jag var så frågvis
— och det här ska’ väl vara för det med, kan
jag tro?»
Och så tog han mycket artigt avsked av den
tvåfärgade pyton-klippormen och hjälpte honom
att slingra sig kring stenen igen. Och sen gick
han vidare, visserligen litet varm, men inte alls
förvånad, och åt melon och kastade skalen
omkring sig, ty han kunde ju inte ta upp dem,
den stackarn, tills han råkade trampa på något,
som han tyckte såg ut som en stock, och som
låg ytterst vid strandkanten av den stora,
grågröna, flottiga floden Limpopo, där det växer
fullt med feberträd.
Men nu ska jag tala om för dig, min lilla
vän, att det där, det var verkligen krokodilen.
Och krokodilen blinkade med ena ögat — så
här, ser du!
»Ursäkta», sade elefantungen mycket artigt,
»men ni har väl inte händelsevis sett till någon
krokodil här i trakten?»
Då blinkade krokodilen med andra ögat och
lyfte upp halva stjärten ur dyn; och
elefantungen drog sig mycket hövligt tillbaka, ty den
hade rakt ingen lust att bli omklatschad nu
igen.
»Kom hit, min lille vän», sade krokodilen.
»Varför frågar du om sådant där?»
»Ursäkta», sade elefantungen mycket hövligt,
»men min far har smällt mig, och min mor har
smällt mig, för att nu inte tala om min långa
tant, strutsen, och min långa farbror, giraffen,
som sparkar så rysligt hårt, och min breda
tant, flodhästen, och min ludne farbror,
babianen, och dessutom den tvåfärgade
pyton-klippormen med den fjälliga, skrälliga stjärten, som
ligger där uppe på stranden, och som smäller
hårdare än någon annan. Om det därför gör er
alldeles det samma, skulle jag be att få slippa
mera smäll.»
»Kom hit, min lilla vän», sade krokodilen,
»ty det är just jag, som är krokodilen.» Och så
grät han krokodiltårar för att visa, att det var
riktigt sant.
Då blev elefantungen alldeles utom sig och
drog efter andan och flåsade, böjde knä på
flodbanken och sade: »Det är just er, som jag letat
efter under alla dessa dagar. Vill ni vara god
och säga mig, vad ni plägar äta till middag?»
»Kom hit, min lilla vän, då skall jag viska
det till dig», sade krokodilen.
Då lade den lille elefantungen sitt huvud tätt
intill krokodilens vassa; ruskiga gap, och
krokodilen högg tag i hans lilla tryne, som ända till
dess inte hade varit större än en stövel, fastän
mycket, mycket nyttigare.
»Jag tror», sade krokodilen -— och han väste
fram det mellan tänderna — »jag tror, att jag
i dag skall börja min middag med en
elefantunge 1»
Det är väl inte att undra på att den lilla
elefantungen blev mycket förargad över detta.
Och han skrek genom näsan, ty för tillfället
kunde han inte tala på annat sätt: »Hläpp bej!
Di gör bej illa!»
Men se då var det den tvåfärgade pyton-
-klippormen, som slingrade sig ned för’
strandbanken och sade: »Min unge vän, om du inte nu
genast och ögonblickligen håller igen och drar så
mycket du orkar och kan, så är det min
övertygelse, att din nya bekantskap i den storrutiga
läderulstern» — han menade krokodilen —
»kommer att slänga dig ner i den här prydliga
floden, innan du hinner säga så mycket som
smack».
Den tvåfårgade pyton-klippormen plägade alltid
uttrycka sig på det där konstiga sättet.
Då satte sig den lilla elefanten ner på sin
lilla svans och stretade emot så mycket han
orkade och drog och drog, och så började hans
lilla nos att förlängas. Och krokodilen plumsade
ner i vattnet och piskade det med stjärten, så
det såg ut som vispad grädde, och han drog
och drog, han också.
Och elefantungens’ nos blev allt längre och
längre. Och elefantungen stretade med sina fyra
små ben och drog och drog och drog, och nosen
sträckte ut sig allt mer och mer. Och
krokodilen slog och dängde med stjärten som med en
åra och drog och drog och drog, och för var
gång han drog blev elefantens nos allt längre
och längre — och det gjorde ont — aj, aj, aj,
så ont det gjorde!
Då kände elefantungen, att benen började
slinta. Nosen hade nu blivit nära fem fot lång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
