Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen.
___i .
i
En saga.
Mor, se nu går solen upp. Kom mor I Ser du så
vacker den är I . ,
Och den lille slog sina knubbiga händer samman av
förtjusning, medan han prässade den lilla näsan platt
mot fönsterrutan.
Strålande varm steg solen opp över de höga
grantopparna, kastande en kaskad av guldglänsande ljusa
strålar över den lilla rödmålade stugan och med de
vita knutarna och fönsterposterna, som låg så enBam
i en uthuggning av skogen, och i vilken ett ungt
människopar fem år förut i lövsprickningstiden flyttat in.
Det var som om solen särskilt fattat tycke för detta
lilla nybyggarhem och dess unga människor, vilka
arbetade från morgon till kväll och alltid gingo omkring
glada och nöjda, mannen med stolthet och kraft i
hållning och gång, kvinnan alltid sjungande och
röd-kindad. Ty från det den steg upp över den täta gram
skogen i öster, tills den om aftonen röd och varm som
i vällust sjönk ned i havet bakom berget vid stugan,
kastade den sina milda blickar på den lil la öppna
platsen. 1
Och folket på »Solhem» — så kallades stället —
älskade även solen och den unga kvinnan sjöng de
vackraste sånger om densamma, då hon satt vid sin
lille förstföddes vagga. Men nu, när den lille blivit
äldre, förbyttes sångerna till de skönaste och mest
fängslande sagor. Åh, det var blomdoft och fågelsång
och all havets skönhet i storm i de sagorna. Men över
det hela låg solens värme och ljus likt strimmor av
guld och praktfulla ädla stenar — —
— Men mor, kommer du då ej att se solen!
Den lille vände sitt lockiga huvud och hans blå
ögon strålade mot modern som i köket höll på att
koka kaffe åt far. Men så kom hon. Och den lille slog
sina runda, bara armar om hennes hals och så
började de tillsammans beundra solens majestät.
Plötsligt tog den lille sina hänförda blickar från det
glödande eldklotet och fäste dem vid moderns ansikte.
Länge stirrade han på henne. Så kom det viskande
över hans läppar, som om han funnet reda i en mängd
tankar som trängt sig på honom.
Åh, mor, vad solen är lik dig. Lika varm och god.
Och lika skön I
* *
*
Den lille sprang omkring i solskenet och lekte. Det
fanns intet träd, ingen buske, ingen luva, ingen
blomma invid stugan som han ej kände. Han sprang
efter de pråliga fjärilarna, som fladdrade omkring så
ystra och glada, han tjusades av fåglarnas sånger, han
tydde vindens susande samtal i de lummiga
trädkronorna och all tyBtnadens dova hemlighetsfulla musik
inne i skogsdunklet.
Men det fanns dock en plats där han ännu ej satt
sin fot, men dit han längtade att få komma med hela
den längtan hans barnasjäl var mäktig att nära. Åh,
så han längtade dit upp på berget, bakoin vilket
solen om aftnarna gick ned, vinkande honom farväl!
Om han blott vågade sig dit upp! Men om han
gjorde det, skulle modern bliva ledsen, det visste
han, ty hon hade strängt förbjudit honom att
någonsin ens göra ett sådant försök.
Dénna afton kändes honom emellertid hans längtan
starkare än någonsin. Solen stod just redo att sjunka
ned bakom berget, och han tyckte att dess klara öga
log emot honom så egendomligt.
Tänk, så långt han skulle kunna se runt världen
däruppifrån. De blånande bergen i fjärran som
mor hade talat om, havet, som låg och vaggade sköna
sjöjungfrur, vilka narrade muntra fiskare ned i det
blå djupet och så de stora mörka skogarna vars
toppar skönjdes långt borta i söder som i eh dröm.
Den lille målade i sina tankar ut allt det vackra och
härliga han skulle få se däruppe på bergtopparna, och
hur det var så förde honom hans små ben allt
närmare den plats där berget reste sig mot den blå skyn
i all sin storslagenhet.
Då han vaknade upp ur sina tankar fann han sig
stående vid dess fot.
Först fattades han av en oförklarlig ångest och
rädsla, att han tänkte skynda därifrån. Men så kom
åter längtan och tog herraväldet i hans lilla bröst.
Han blickade upp mot bergtoppen.
En enda liten skimrande guldkant av solen syntes —
Solen — — Solen — —
Han sprang så fort hans små fötter tilläto det med
glänsande kinder och flämtande bröst. Snart hade han
funnit en liten smal stig som muntert ringlade sig
uppåt. Den lille började skynda uppför densamma.
Flera gånger snavade han och föll. Händerna rispades
blodiga mot enbuskarnas vassa barr.
Han sprang och kröp på alla fyra om vartannat.
Solen — — Solen — —
Svetten trängde sig fram på den lilles panna och
kinderna brunno — —
Solen — — Solen — —
Nu stod han äntligen däruppe på det höga bergets
topp. Med förvånade blickar såg han sig omkring.
Han var ju högre upp än den största granen, som
reste sig som en jätte invid stugan. Och så liten denna
syntes. Inte stort större än Karos lilla koja. Där kom
modern. Hon skulle till brunnen efter vatten. Tänk
om hon kastade blicken uppåt berget. Den lille böjde
sig djupt ned bakom en enbuske för att ej hli
upptäckt. Men om hon, trots allt, ändå blev honom varse.
Han kände någonting tryckande över sitt bröst. Fn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1908/0013.html
