Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla, som han aldrig förr erfarit, fick makt med
honom. Det var som om någon fattat honom om
strupen och ville kväva honom.
Solen — — Solen — —
Dén lille vände sig om. Så den strålade. Och så röd
den blivit. Klar som en spegel låg havet och skimrade
i de praktfullaste färger. Och längst därnte, där havet
tog slut, började himmelen att rodna. Där låg
guldslottet, i vars gemak dagens sköna drottning gick till
vila på glänsande, lätta och mjuka bolstrar, som
sagorna. berättade om.
Den lille slöt ögonen hänryckt över all den härliga
glansen. Han önskade sig vara en fågel med skimrande
vita vingar. Då skulle han flyga dit bort mot
afton-rodnaden, mot. ljuset — —
Solen — – Solen — —
Den lille öppnade åter ögonen. Som en ung skön
jungfru syntes honom solen, som nu började att sjunka
ned i havet. Hon sträckte sina armar mot honom.
Hennes ögon lyste med en outsäglig glans. De röda
läpparna öppnade sig. Och hon tycktes tala. Den lille
hörde hennes röst. Det lät som skogssuset och
bäckens sorl därnere i dalen, hennes tal. Nu vinkade hon
honom till sig.
Den lille sträckte darrande sina armar mot den
sjunkande solen. Hans hjärta klappade som ville det
sprängas.
Han började flytta sig framåt. Mot solen. Som vim
kade honom. Och talade till honom. Med små
förvirrade steg gick han som i en dröm allt längre
fram-mot hergskanten.
Solen — •— Solen — —
Så tyst allt var omkring honom. Ingen liten fågel
sjöng. Ingen susning i träden därnere. Endast solen,
den röda solen. Som vinkade.
Plötsligt tyckte den lille, att solen liksom flydde
honom. Hans hjärta sammanprässades i ångest. Med
bedjande blickar och framåtsträckta armar tog han så ett
långt steg fram. En sten lossnade. Han tyckte att det
började susa och sjunga omkring honom, så
förunderligt vackert. Men så sjönk han allt djupare och
djupare -L- —
Ett skrik skar genom luften — —
I detsamma försvann solen i havet.
Halvdan Borg.
Vi regera oss själva.
Stort var riket. I norr sträckte det sig så
långt, att där rådde vinter året om, i söder
däremot var endast sommar; i ÖBter och väster
sköljes gränserna av stora hav. Man kunde segla
veckotal på haven, utan att blicken kunde
upptäcka land, som icke tillhörde det man lämnat.
Det stora riket styrdes blott av en konung.
Men söm det var svårt, ja, nästan omöjligt för
honom att ensam styra hela landet, tillsatte han
lydkonungar.
Själv var han mild och rättvis, och
lydkonungarna måste lova att även vara detsamma.
Illa uppfyllde de sina löften!
Han, som skulle regera i Vinterlandet — i
norr, — förstod sig icke på det underliga
folket. Grubblande och för sig själva gingo de där;
det såg ut, som om de ständigt sökte något med
blickarna över de vida och alltid snöhöljda
slätterna. Men frihetsälskande voro de; med samma
kraft, söm björnen försvarar sina ungar mot
fiender, med samma kraft ville de försvara sin
frihet, — som var deras kött och blod, deras
liv och allt. De likoade stormfågeln, som med
väldiga vingslag plöjer luften och aldrig låter
sig varken hejdas av något hinder eller fångas
och tämjas — blott fria vilja de sväva i
rymden. Med ett hånfullt rop och ett kraftigt
vingslag höja de sig över alla snaror, som krälande
mänskobarn sätta ut för att fånga dem med och
göra slut på deras frihet. En tvär vändning —
de ha undsluppit det dödande blyet. Ännu
djärvare flyga de fram och tillbaka, men högt, högt
uppe bland molnen.
Till det folket kommo män, som ville sätta
sig över dem, styra dem och befalla dem vad
de skulle och icke skulle göra.
Förvånade sågo de på dem, som vågade uttala
sådana tanjcar; ändå lydde de, liksom av ren
nyfikenhet. De ville se vad som skulle komma.
Det fingo de också snart erfara. Strängare och
skarpare blevo befallningarna, som utfärdades.
Gränserna för deras frihet blevo allt mindre och
mindre; slutligen brusto de helt och hållet och
det nyss så fria folket var nästan underkuvat —
bara för att det en gång som av lek böjde sig
för inkräktaren. Men ännu hade det kvar
björnens kraft och stormfågelns vilda frihetslängtan.
Då deras herrar trodde dem vara alldeles
underkuvade, reste de sig plötsligt ur sin förnedring
och skakade av sig träldomsoket — folket hade
icke förlorat sin forna kraft, tvärtom tycktes
den vara fördubblad. Ändå togo de icke sin rätt
med våld. De ville draga till gamle kungen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
