Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där ville de först begära sin rätt; de voro
övertygade om, att de skulle få den.
Folket i Sommarlandet — i söder — hade ett
helt annat lynne. Ständigt muntra och fulla av
allehanda upptåg, gladde de sig åt allt nytt.
De sjöngo i kapp med fåglarna, som ständigt
drilla de härligaste hymner åt friheten. I solens
strålar — blott i Sommarlandet lyser solen med
en särskild glans — framlevde de sitt liv glada
och nöjda, emedan de icke kände några
hämmande bänd. ,
De trodde det vara ett nytt upptåg, då de
höge herrarne, som skulle styra över dem,
kom-mo intågandes i landet med pomp och ståt och
stor glans.
Med värdighet togo de stora delar av
landet och läto uppföra väldiga slott. Folket endast
skrattade åt infallet, de trodde det hörde till
maskeradupptåget. Men deras leende miner
förbyttes snart till skärande kontraster, då de sågo,
att det gällde allvar.
Aldrig hörde man mera glada skrätt och
muntra lekar. De stora slotten kastade sådana fula
skuggor, att solen aldrig vågade tränga dit
liksom för att ej smutsa ned sina ljusa strålar. I
de mörka skuggorna måste nu folket vistas —
ej underligt, att deras håg numera ej låg åt det
forna fria och oskuldsfulla livet.
I stället fingo de känna på höga herrars
styrelse. Slutligen blev dem dock längtan efter
solen för stor. De beslöto alla att draga till
gamle kungen och begära solen åter.
Folket vid kusterna i öster och väster stämde
på intet sätt överens med bröderna1 i norr och
söder. De kunde liknas vid böljorna på vilka de
ständigt styrde sina färder. Fria som dessa läto
de sig aldrig bindas av något — jo, av vintern.
Det kunde de icke motstå, att isen varje vinter
lade sin kalla hand över dem och låste in dem
med bojor. Men under istäcket rasade de än och
längtade blott till våren. Då skulle de med
tillhjälp av vinden, som aldrig någonsin fängslats,
bryta bojorna och fria som fordom vältra sig
under yster lek i det vida havet.
Då böljorna vid kusterna ej mera gingo
vit-skummiga och med sitt salta stänk ej vräkte in
över land, och vinden ej fyllde seglen och riste
om i tackel och tåg, utan endast svepte förbi
nakna master och sopade det öde istäcket
skinande blankt, — då var allt förändrat. Ma,n
tyckte sig ej märka något liv — allt var
försvunnet — dött. Även folket tycktes ej .vara
detsamma, som då det’ under rasande storm
styrde in bland bränningar och skär ; med stadig
hand hölls rodret, ögonen tindrade av glädje, då
de blickade ned i djupet mellan två vågor, som
slängde sig över skeppet och ville skölja bort
allt; med oförrättat ärende måste de draga sig
tillbaka. Då var det en fröjd att leva. — Men
nu! Nu har vintern lagt sin kalla och hårda
hand över allt. Det djärva folket är under sådana
tider liknöjt för varje sak. Då passade herrarna
på och underkuvade det. De läto sig nöjas —
nöjde sig med allt. Väntade endast på våren I
Våren kom, istäcket försvann, Vågorna började
åter sin fria lek vid kusterna; de ropade på
skeppen, som annars för länge sedan brukade
gunga på deras ryggar. Skeppen kommo icke I
Vmden for villrådig fram och tillbaka. Den
längtade efter att fylla stora, vita segel och
spänna dem så, att de stodo rätt ut som vingar,
och skeppen dansade hän över vågorna med
oanad fart. Inga segel hissades! Det trotsiga
folket, som aldrig väjde för skyhöga böljor och
hissade flere segel ju mera stormen blåste, var
underkuvat. Till träldom försjönk detl Levande
begravet I
Slutligen blevo vågornas rop allt högre och
mera lockande än fordom, stormen riste våld-
samt i skeppen och ropade: »Till havs, till havs!
Mot friheten!» Äntligen lydde folket Skeppen
sattes i sjön och under ropen: »Till gamle
kungen att begära vår rätt!» hissades seglen.
En underlig syn fick man skåda i kungens
största sal. Salen var så stor, att den blott
kund» ha himlen till tak. Här såg man nu hela
landets innevånare. Mörka och hatfulla stodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
