Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tro henne inte. gumma, hon hava narrar pälsen av er.»
far att han inte ville företaga det, nämligen resa
på järnväg, utan han ville endast se
Semme-rings järnvägsstation. Och vi gingo ditåt.
Från Semmeringsstationen sågo vi hålet från
andra sidan; även här var det kolmörkt. — Ett
tåg från Wien skulle just komma.
Min gudfar underhandlade med stationskarlen
och ville ge 1 Vs krona och sade, att strax
bakom berget, där hålet upphörde, ville vi stiga av.
— Sirax bakom berget, där hålet upphör,
stannar inte tåget, sade stationskarlen skrattande.
— Ja, men, om vi vilja stiga av där. . .,
tyckte Jochem på.
— Ni måste följa med till Spital. Det kostar
2 kronor och 30 öre för två personer.
Min gudfar tyckte, att han skulle kosta något
på sig, men så mycket som de fina herrarna,
tyckte han att en fattiglapp ej kunde ge, och
dessutom vore det ju ingen särskild vikt méd
dem båda. —- Det hjälpte inte, stationskarlen
ville inte låta pruta med sig. Gudfar betalte;
jag måste lägga till mina få ören, jag hade.
III.
Emellertid kröp tåget fram ur den närmast
liggande tunnéln, frustade fram, och jag trodde
redan, att det »väldiga» inte ville stanna. Det
väste, spottade och stönade — se’n stod det
stilla.
Vi stodo dödligt förskräckta, och hade så när
inte kommit med. Då sköt konduktören min
gudfar in i en vagn, och mig efter. I samma
veva avblåstes tåget och jag hörde fortfarande,
hur Jochem i sin avdelning av kupén, mumlade;
— Det är min dödsringning. Nu kunde vi se
oss omkring. I vagnen voro bänkar, lika vackra
som i en kyrka; och då vi sågo ut genom
fönstret — Herre min gud 1 skrek min gudfar, där
ute flyger ju en man förbi I Nu blev det mörkt,
och vi sågo att på väggen i vår knarrande lilla
stuga, brann en oljelampa. Därute i mörkret
susade och dånade det, som om vi varit
omgivna av väldiga vattenfall, och en och annan
gång hördes hemska pipande. Vi reste under
jorden.
Gudfar höll händerna på knäna och sade
viskande; —- I guds namn. Nu giver jag mig helt
däri. Varför har jag blivit en enfaldig narr?
I tio minuter måste vi vara begravna på detta
vis; då ljusnade det plötsligt, därute flögo murar,
telefonstolpar och träd förbi, och vi foro i en
grön dal.
Min gudfar stötte mig i sidan: — Du, pojke!
Det har varit helt underligt, men nu — nu
börjar jag förstå. I sanning, ångvagnen är något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
