Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och byte, stodo hennes marker tomma. Hon hade
guldtallrikar, men ingenting på tallrikarna; hon
hade tre hundra rövade hästar i stallet, men
ingenting i krubborna, sedan vi hade gått. På
den tiden vaknade min misstro mot människorna.
Tjuv-Kajsas pojke satt och stirrade. Det gick
runt för honom, och han visste icke, om han
hade somnat och drömde, eller om han var
vaken, och om igen stammade haD, men ännu
tystare:
— Hösåtar, hösåtar, varför komma ni aldrig
till mor mins stuga?
— Mor dins stuga 1 fortfor Solvolme och
ruskade på sitt stora huvud, 8å att ax och strå
prasslade. Jag ser på ditt svarta, toviga hår, att
mor din och du måste stamma från de
småväxta och onda människor, som, klädda i ludna
djurskinn och med urhålkade trästammar till
båtar, smögo kring här bland skogarna, när vi
kommo hit upp i forna tider. De stucko efter
varandra med flintknivar, och hur de vinkade
och vinkade, kunde vi, hösåtar, aldrig förmå oss
att gå dem nära. Det var först utanför de stilla
klostermurarna, som vi riktigt började att trivas,
och där lärde vi oss älska klockringning. Gosse,
vill du kalla oss till mor dins stuga, så stig upp
var morgon med solen och ring i en klocka.
Tjuv-Kajsas pojke hade ingen klocka och icke
heller någon att ringa för, det visste han bäst
själv, och han klättrade ned från stättan och
smög utefter muren med händerna på stenarna,
och först när han hunnit ett stycke bort
stannade han och vinkade.
■— Kom med, hösåtar! ropade han.
Men då han såg dem stå dröjande i
skymningen och dimman och hörde, hur de viskade
till varann i nattvinden, och hur de suckade,
började han springa och tordes ej se tillbaka.
Han tyckte, att han icke kände igen sig själv,
och han höjde handen som till ett löfte. — Så
blev det då slut på den natten.
Och åren gingo med sommar efter sommar,
men icke såg Tjuf-Kajsas pojke några hösåtar
komma till stugan. Likväl steg han upp var
morgon med solen och plockade sten efter sten
ur åkern och ryckte upp enbuskarna med roten.
Under tiden växte han själv, och när han
bäddade modern bakom den kyrkogårdsmur, där han
hade suttit under midsommarvakan, var han
redan en bredbröstad och ståtlig ungersven. Hans
stuga vart honom allt kärare och ibland kunde
han klappa stockarna, som man klappar sin häst.
När stugan blev så mycket för honom, vad
be-gynte han då icke också känna för hela den vida
bygd, ur vilken våra fäder plockat stenarna för
att kunna bjuda hösåtarna välkomna!
Hur det så var, fick han en vacker
sommarkväll syn på en liten skygg och förlägen Hösåte,
som kom och ställde sig utanför stugfönstret och
tittade in.
Han sade ingenting, men han blev het om
kinderna, och han ställde så, att han fick flera
män till hjälp och en vällingsklocka, som klang
var morgon. Ingen kunde längre rätt förstå, hur
han fått namnet Tjuf-Kajsas pojke, och för var
sommar kommo allt fler och fler hösåtar, och
den tjugonde sommaren höll han bröllop.
Handklaver och fioler spelade och bössor smällde
och ute på åkern, där hösåtarna ställt upp sig
i tredubbla led, hade själva den väldige Solvolme
rest sig till hela sin höjd och godmodigt stött
sitt iräspjut i marken.
— Hösåtar, hösåtar, — ropade Tjuv-Kajsas
pojke, så att det sjöng i knutarna, — välkomna
till mor mins stuga!
Så blev bröllopsbordet utlyft i det fria med
både ostkaka och tårta, och spelmän och gäBter
och hösåtar stodo om varann. Det blev sedan
där i gården ett bruk, och var sommar, när
Solvolme hade kommit, möttes ungdomen om kvällen
och dukade efter dansen hösåtarnas bord mitt
ute på åkern.
J7
Tre bud.
Av Karl-Erilt Forsslund.
Mitt första bud, min gosse, lyder så:
Var ärlig!
Om också hycklarna du syns besvärlig,
om rädda gubbar runka jässor grå
och maktenB trälar knyta nävarna,
om åsnorna dig sparka båd gul och blå
och skatorna dig skratta ut och rävarna
dig kalla dum — stå på dig du, var ärlig
ändål
Mitt andra bud, min son, har samma halt:
Var ärlig!
Här spelar ormen öm och kärlig,
här svär man falskt i bok och tidningsspalt,
här faller ifrån predikstolarna
ett rägn av lögner, och själar mördas kallt
med slöa dolkar gömda under kjolarna,
och äran från dig stjäls, men strunt, var ärlig
trots allt I
Och hör mitt sista och mitt enda bud:
Var ärlig!
Blolt En är stor och skön och hög och härlig,
Och Sanning är hans namn och Ljus hans skrud.
Låt dunkelmännen fritt förbanna dig
och nagla dig på kora och flå av din hud,
de skola likväl aldrig övermanna dig,
men du skall se dem dö, itr blott du ärlig,
vid Gud !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
