Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hösåtarna.
Av Verner von Heidenstam.
Det var en gång för läDge sedan en ljus
midsommarnatt, då allt gräset doftade och hela
skogen stod vaken. Tjuv-Kajsas pojke, som hade
smugit sig ned till herrgården för att se folket
dansa, kom ensam ut på gärdena. Ensam hade
han också fått stå hela kvällen vid loghörnet ett
långt stycke från de andra, ty ingen brydde sig
om honom, och ingen talade någonsin till
honom, så vida det inte gällde att gripa honom i
örat och säga: Det var väl du, kan jag tro, som
tog mina äpplen i natt. Nu skall du fål —■ Och
då susade det och small om kinderna på honom,
så att han såg sju solar.
. Hans mor bodde i en liten eländig koja uppe
i skogen, och runt omkring den var det bara
vassa stenar. Hon brukade gå omkring i bygden,
krokig och enögd och med en stor risknippa på
ryggen. Hon talade aldrig, men ögat blinkade
och rullade, och tog någon ifrån henne
risknippan och öppnade den, så — titta 1 — alltid låg
där ett fisknät eller ett stycke blekväv eller
något annat som icke var hennes eget. Ju mer hon
tog, dess fattigare blev hon,"och hugg och slag
och gråt och hårda ord hörde hemma i hennes
stuga.
Tjuv-Kajsas pojke var dammig och svart i
ansiktet, och den runda näsan såg ut som ett
rött körsbär på en upp- och nedvänd sotig gryta.
När han nu kom på gärdena, där man nyss hade
slagit med lien och sedan satt upp hela skörden
på störar för att den skulle torka, blev han
rädd. Han tyckte, att höstackarna, som stodo
där med sina träspjut i långa led, sågo ut som
en här av lurviga och skäggiga gastar, och han
sprang, ja, han sprang, så att hjärtat flög i
halsgropen. Var sommar hade han sett dem komma
tillbaka och ställa upp sig på åkrarna, och
alltid kallade han dem rätt och slätt hösåtarna;
men aldrig hade de så skrämt honom som nu i
skumrasket. När han såg sig omkring, begynte
de också att röra på sig och springa bredvid
honom på vardera sidan om vägen, väl två eller
tre hundra stycken. Hu, hu, vad det knastrade
och frasade och rasslade och stampade! Slutligen
måste han stanna för att hämta andan, och nu
såg han, att gastarna också stannade, och då
märkte han, att det bara var därför, att han
själv sprungit, som han tyckt, att de också hade
rört sig. Ha, ha! Då blev han med ens modig,
kan du tro, och ritade med foten i sanden på
vägen och drog slidkniven och försökte att tälja
7
en pipa a,v stjälken till en hundloka oah
hoppade jämfota över diket och satte sig och steg
upp och gick kors och tvärs framåt och hittade
på de underligaste konster och upptåg.
— Hösåtar, höeåtar! ropade han. Varför
komma ni sldrig till mor mins stuga?
När han hade hunnit upp till kyrkbacken,
satte han sig på stättan, som ledde över
kyrkogårdsmuren. Lindarna där inne stodo orörliga,
och kyrkfönstren glödde i midsommarnatten, och
klockstapeln såg ut som en stor gubbe med hatt,
men lika modig var han för det.
— Hösåtar, hösåtar, ohej l ropade han.
Varför komma ni aldrig till mor mins stuga?
Men då stack det till i honom, och han fick
stora ögon, ty nu började hösåtarna röra sig
igen, fast han själv satt stilla. De stötte med
sina träspjut och tassade och pustade, och det
knastrade i höet, och långsamt och tungt och
vaggande kommo de rad efter rad upp till
muren och samlades kring gossen. Där stötte de
alla med ens sina träspjut i marken, och den
störste och lurvigaste hösåten böjde på huvudet
och sade:
—, Vi hörde dig ropa oss. Vad önskar du,
barn? Vet du inte, att jag är den väldige
Sol-volme, hösåtarnas kung!
Nu var det åter slut med modet hos
Tjuv-Kajsas pojke, och han satt på sned och bet i
pekfingrets knoge och kunde icke finna på något
annat än att med den svagaste och ängsligaste
viskning taga om sitt:
— Hösåtar, hösåtar, varför komma ni aldrig
till min mors stuga?
Solvolme fortsatte att tala, och hans stämma
lät som mullret, när lastade skrindor rulla in
på en loge.
— Vad talar du om mor dins stuga? Vilken
trevnad och välfägnad har du där att giva mitt
följe? Vem bjuder gäster, som inte kan mottaga
dem? En gång i forna tider i ett avlägset land
samlades min skara var sommar hos en fredsäll
hövding, som hade ett slott av bara vit marmor.
Hövdingadottern brukade själv komma ned till
oss med sin silverskära, och hon var så fager,
att jag ville kora.henne till min härskarinna och
brud och aldrig lämna henne. Men jag bedrog
mig på henne, ack, jag bedrog mig! En sommar,
när vi återvände, hade den fromme hövdingen
dött, och genast lät hon hamra sin skära till ett
svärd och trädde en bryn ja över sin dräkt och
steg till häst med allt sitt folk. Brand och
härskri fyllde luften, och dag för dag glesnade min
skara, ty hösåtarna trivas aldrig bland våldsdåd
och svärdshugg. Ingen omhuldade oss längre.
Jag var den siste, som dröjde^ och slutligen
vandrade också jag med tunga steg min färde,
och när hövdingadottern kom tillbaka med fångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
