Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
levande varelse bakifrån ned på mina axlar, och
dess svans slingrade sig om min strupe.
Jag kände, att det var kockens apa, den
okyn-nige Jack, vars upptåg ofta hade kommit mig
att skratta emot min vilja, då jag givit akt på
den på avstånd, men med vilken jag aldrig
gjort den ringaste bekantskap.
Om det var av fruktan eller av sinnesnärvaro
kan jag inte säga, i varje fall förblev jag
alldeles stilla, cch inom ett par minuter sträckte
Jack fram sitt huvud, tittade mig i ansiktet och
utstötte ett slags kraxande; sedan steg han ned
i mitt knä, undersökte mina händer, som om
han skulle räkna mina fingrar, försökte taga av
mina ringar, och då jag gav honom en skorpa,
kröp han ihop i mitt sköte. Från det ögonblic
ket voro vi vänner. Min motvilja för apor var
botad, och jag bar sedan dess alltid beskyddat,
studerat och gett akt på dem. Vi hade
åtskilliga apor ombord på skutan, men Jack var
pärlan bland dem alla.
Jack hade från början hållits på en del av
däcket medelst ett rep; men ju tamare han blev,
desto större blev hans frihet, tills han slutligen
fick ströva omkring översitt på skeppet, med
undantag av kaptenens och passagerarnas hytter.
Göromålen, som han utstakat för sig, började
tidigt i gryningen med att stjälpa omkull
stewardens papegojas bur, när helst han kunde
komma åt den i avsikt att försäkra sig om den
sockerbit, som då rullade ut. Han ämnade
tydligen även rycka i papegojans fjädrar, men
denna höll ständigt Jacks tassar på ett passande
avstånd, genom att oavbrutet vända sig mot
Jack och visa honom sin näbb.
Vid denna tidiga timme väcktes jag ofta av
hastiga steg på däck, och visste att det uppkom
av förföljandet av Jack, på grund av något
okynne från hans sida. Han brukade sliga ned i
skansen, rycka till sig sjömännens mössor, stjäla
knivar och verktyg och, om de då inte
skyndsamt sprungo efter honom, kasta dem över bord.
Då förberedelserna till frukosten började,
brukade Jack sätta sig i ett hörn nära elden, och
då kocken vände ryggen till, nappa åt sig något
från elden och dölja det. Han brände ibland
fingrarna, vilket höll honom stilla några få
dagar, men knappt var smärlan över, förrän han
återupprepade sitt okynne.
Två dagar i veckan fingo svinen, som utgjorde
våra slaktdjur, lov att springa omkring på däck
för att få lite motion, och då var Jack
synnerligen lycklig. Dold bak en tunna brukade han
hoppa upp på ryggen på ett av dem, vilket då
i största förskräckelse kilade däcket runt. Ibland
föll Jack av, och om han då hälsades med en
skrattsalva, tog han på sig en förundrad min,
liksom ville han säga: »Vad skratta ni åt?»
Utom Jack funnos tre små apor ombord, med
rött skinn och blå ansikten. Jack tog dem
stundom på sin rygg på samma gång och bar dem
skutan runt; men då jag började »kela» med
dessa små djur, blev han svartsjuk och befriade
sig från två av sina rivaler genom att kasta dem
över bord.
Han lustigaste skälmstycke utövades på den
lilla svarta apa, som var kvar. Ea dag hade de
män, som målat, lämnat kvar sina penslar och
färger på fördäck. Jack lockade sitt offer till sig;
sedan grep han det med ena handen, med den
andra fattade han penseln ochbetäcktesittoffermed
vit färg från topp till tå. Rorgängarns skratt riktade
min uppmärksamhet på sakeD, men så snart
Jack märkte, att han var upptäckt, släppte han
sin av färg drypande broder och äntrade upp i
riggen tills han nådde stormärsen, där han blev
stående, med nosen mellan stängerna och
tittade på det, som försiggick på däck. Jack var
rädd för att komma ned, och först efter att ha
tillbragt tre dagar på sin upphöjda tillflykt,
tvingade hungern honom stiga ned. Han valde
ett ögonblick då jag satt på däck och svingade
sig medelst ett rep ned i mitt sköte. Sedan såg
han på mig så bevekande, att jag inte blott
förlät honom för min egen del, utan även räddade
honom för vidare straff.
En kort tid härefter bytte jag om farkost, och
Jack och jag skildes för att aldrig mera mötas.
E. K.
i
Samtal över växternas, djurens
och människornas skapelse.
Av med. d:r Friedrich Siebert.
I.
Kära barnl
Kommer ni ihåg det lilla granträdet, som jag
planterade i eder trädgård för ett par år sedan.
Det var då knappast mer än 4 dm. högt, men
då ni kom ut nästa vår, såg ni, att det hade
blivit större, och alltjämt har det vuxit ett stycke
till mot höjden. Påminn eder stenen, som ni
ställde upp, då er lille bror kom till världen.
Ni satte denna sten i er trädgård, till minne av
den nye världsmedborgarens födelse, ty det
tycktes er så märkvärdigt, att ni skulle ha’ ännu en bror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
