Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men stenen har under årens lopp förblivit lika stor
— den var ju, den gången ni satte den, lika stor
som er bror, vilken ni bar i edra armar. Er
bror har emellertid blivit något större och kan
nu själv springa omkring; Btenen däremot har
förblivit lika stor. Vad är då skillnaden?
Då hör jag er skratta och säga: Hur kan man
fråga så, stenen är ju död, men det lilla
granträdet och vår broder leva.
Däri har ni rätt. Men er far och mor leva ju
också, och de hava, tyckes det, förblivit lika
stora under årens lopp och ej blivit större.
Tittar ni på er mormors fotografi, där hon är
avbildad arm i arm med morfar, då de gifte
sig, så skulle ni nästan kunna tro, att er
mormor är mindre nu, än då hon gifte sig. Ni se
alltså att saken inte är så enkel och lätt, som
ni hittills ha trott.
Vi vilja nu sysselsätta oss med denna fråga:
hur har granträdet gjort, att det blivit större,
hur har er bror gjort, att han vuxit, hur gör
ni, att ni år efter år bliva större, kort sagt,
hur är allt ungt som. lever och växer, i stånd
att öka något på sin ursprungliga storlek.
Ni har väl nån gång fått en gummiblåsa, i
vilkens öppning är fastsatt en liten pipa av trä.
Blåser man luft in genom denna pipa, så blir
blåsan allt större och större och aDtager
gestalten av ett djur, ett svin eller vad det annars
skall föreställa. Så ofta ni blåser in en viss
mängd luft, växer djuret ett stycke. Och nu kan
ni säga: liksom gummidjuret växer, ju mer luft
man blåser in, så göra också de levande djuren
och människorna, de äta så mycket, att de, om
man så får uttrycka sig, stoppa sin mage full.
Däri har ni delvis rätt, och när er mor säger
till er, att ni skall dricka upp er mjölk
ordentligt, på det alt ni skall bli tjocka, så har hon
likaledes rätt. Men så lätt, som ni nu kanske
tror, att man blott behöver äta mycket för att
som en korv i en korvmaskin genast bliva tjock
är det icke. Vore det så kunde det kanske falla
er in en dag, att under en dag eller vecka äta
så mycket som behövs för att ni skulle bli lika
stora som er far.
För att ni skall förstå detta, måste vi
skärskåda det närmare.
Om man tager en sten från trädgården eller
ett stycke socker och delar detta stycke så
uppstå två likartade delar, och om man delar dessa
blir det även så, och om man fortsätter med
delniDgen tills styckena äro så små som
dammkorn, äro de fullkomligt lika varann, och vart
och ett är en socker- eller stenbit, som endast
skiljer sig från den stora stenen eller den stora
sockerbiten däri, att den nu är många tusen
gånger mindre.
Tager man ett stycke av något levande, t. ex.
ett stycke trä av granträdet, och gör som jag
ovan sagt med sten- och sockerbiten, d. v. s.
gör det allt mindre och mindre, — man får ej
använda kniv härtill utan kemiska medel, av
orsaker, som jag senare skall lära er känna —
kommer man till slut till en punkt, där man
måste göra halt. Ty om man sedan fortsätter
sönderdelningen, uppstå icke likartade stycken,
av vilka man kan sammansätta träet på nytt,
utan olikartade.
Om man tager ett litet stycke av det
sönder-stötta sockret, ungefär så stort att man ännu
kan se det med blotta ögat, så kan man ändå
tänka sig: det lilla sockerstycket kan jag, om
också blott i tankarna, sönderdela ännu ett par
gåDger, och det uppstår åter, visserligen mycket
mindre, fullkomligt likartade delar, vilka jag
inte kan se med blotta ögat. Men tager man
då ett mikroskop till hjälp, ser man, att kornen
äro ingenting annat än sådana oformade små
sockerkorn, Bom vi förut hade. Tager man
däremot vetemjöl, och ser på detta under
mikroskop, ser man, att det icke ser ut som mjöl,
utan varje litet korn har en ganska invecklad
byggnad.
Hålla vi en gång fast vid den skillnaden:
Allt som icke lever eller icke har levat, såsom
sten och sand, det är. till sina minsta delar
alltid likartat; även om jag söndermaler det till
damm, förbliver de små kornen desamma, blott
i förminskad skala. Men det som lever och har
levat, är sammansatt av små delar, vilka icke
såsom sockerkornen äro en oerhört förminskad
del av sockret, utan de förhålla sig liksom
mänskan och djuren; de sönderfalla i olikartade
delar, om man skulle dela dem.
De sönderfalla då i olika delar. Yill man dela
en människa i två delar, så skulle en få
huvudet, en annan fotterna, men delarna kunna
aldrig bliva lika emedan människan har en
bestämd sammansättning både till det inre och
yttre, vilket icke sockret har, heller icke en
klippa eller något slags död materia, åtminstone
enligt vårt sätt att se saker och ting.
Nu kunna vi ju för en gångs skull taga fram
en levande sak och betrakta den noga. Men
icke träet, emedan det erbjuder något för
invecklade förhållanden att börja med, utan något
annat, som ni också känna till.
Jag vill då först förklara för er vad som
menas med ett mikroskop. Ett mikroskop är ett
sådant instrument, som gör det möjligt för oss
att se sakerna många gånger större än om vise
dem med blotta ögat. Ni ha nog alla en gång
lagt en rund glasskiva över er läsebok och
genom den sett på bokstäverna, vilka sågo
mycket större ut än vanligt. Eller, kapske har ni
tagit er mormors glasögon, som hon begagnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
