Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Manfolk är ett otyg», förklarade spindelfrun.
»Jag åt upp min man, sä snart jag hade lagt äggen.»
»Låt oss slippa höra de där rysliga historierna»,
bad fru näktergal. »För resten kunde han gärna
sjunga litet för henne. Det gör då min man.»
»Se på ungen, så söt den är», utropade
rörsångerskan.
»En Bådan ynklig en», invände madam hjort.
»Den kan inte en gång stödja på benen, och
gråsparven säger, att den blev född klockan elva
i går kväll. När min kalv var en timme
gammal, sprang den redan glatt omkring på ängen.»
»Det ser för besynnerligt ut att gå och bära
en sådan där liten stackare på armen», sade
kängurun. »Vore det min, skulle han vackert få
lov att sitta i pungen, till dess han kunde reda
sig själv. Men den där dumma frun har väl
inte någon pung.»
»Den kan åtminstone se», sade rävfrun. »Mina
barn äro blinda under hela nio dygn.»
»Ni ska komina ihåg, att de äro fattigt folk»,
sade orangutangen. »Det är ett riktigt elände,
när det kommer småttingar i en fattig familj.
Det borde vara förbjudet i lagen.»
»Ni pratar», sade näktergalsfrun. »Ungen är
söt, det kan var moder se. — Hallå, fru
Tvåben I Ni måste äntligen ge den maskar alt äta.
Det blir den fet av.»
»Ni måste för Guds skull ligga på den om
nattenI» ropade rörsångerskan. »Annars blir den
förkyld.»
»Bry er inte om, vad de säga», ropade madam
hjort. »Håll ni bara på med mjölken. Det är
det bästa. Och ställ ut honom i gräset och låt
honom springa omkring på egen hand, De må
bäst av att vänjas vid det, från det de äro små.»
Fru Tvåben såg på sin unge och hörde alls
inte, vad de sade. Nu hade han slutat att dricka
och började skrika och fäkta med sina små
armar och ben. Tvåben tog honom och lyfte
honom högt upp i luften och log emot honom.
»Nej, vad han är sötl sade rörsångerskan.
»Det är han», instämde madam hjort. »Men
föräldrarna äro högmodiga. De inte så mycket
som se åt en annan.»
I detsamma ropade hon över till ön:
»Sak samma, fru Tvåben. Håll ni bara på
med mjölken. Räcker den inte, kan ni gärna
komma till mig. Min ena kalv dog för litet
sedan, så att jag har mer än nog.»
• Därpå skyndade de sig allesammanB hem var
och en till sitt, för att männen inte skulle komma
hem före dem och upptäcka, att de voro ute i
skvallerärende.
»Jag ska gå och hämta ett par apelsiner eller
något annat», sade Tvåben. »Det dröjer nog en
stund, innan jag kommer tillbaka. Vi ha ätit
upp allt, vad som fann3 på träden häromkring.»
»Skynda dig bara», sade hans hustru. »Jag
tycker inte om att vara ensam under den här
tiden, det förstår du nog.»
Han vadade över ån och gick in i skogen.
Efter en stund kom han tillbaka och hade endast
fått tag i ett par små, dåliga frukter. Han var
ledsen däröver, och det var hans hustru också,
ty hon var hungrig. De sutto sedan och överläde
om de inte kunde hitta på något annat att äta,
som de kunde få i närheten. Ty mot kvällen
vågade de alls inte lämna ön.
»I går afton Båg jag uttern här i ån», sade
Tvåben. »Han fångade en stor fisk och åt upp
den. Kanske jag kunde göra på samma sätt.»
»Försök», sade hans fru. »Mat måste jag ha,
det är då säkert.»
Han vadade ut i ån igen och fångade med
händerna en stor gädda, som simmade helt nära
honom och inte tänkte på någon fara. Den hade
ju så of la sett honom vada över ån, ooh han
hade aldrig sett åt det håll, där den var. Nu
kastade han den upp på ön, och där låg den
och gapade och kippade efter andan och skrek
det värsta den kunde:
»Hej — hallå — mördare — hjälp 1»
Och så dog den. Tvåben och hans hustru åto
upp den och tyckte, att den smakade riktigt gott.
»Låt se, att du skaffar mig en sådan där fisk
i morgon igen», sade hon. »Jag har rent ut sagt
blivit trött på frukter.»
Dagen därpå gick han åter ut i ån. Det dröjde
ej heller länge, förrän han fick syn på en
präktig fisk, men just som han skulle ta den,
snappade uttern bort den mitt för hans näsa.
»Vill du ge dig i väg från min å, din
tjuvstryker I» skrek han och slog efter den.
»Kallar du mig för tjuv?» sade uttern argt
och visade sina vita tänder. »Jag trodde annars,
alt ån var min. Jag bodde här, förrän du kom hit.»
Tvåben sprang upp på land och tog ett par
stora stenar, som han kastade efter uttern. En
av dem träffade denne på nosen, så att blolet
började rinna. Då gömde den sig i sin håla, under
det att Tvåben fångade en annan fisk, som han
gav sin hustru. Men när uttern fram på natten kom
ut igen, satt orangutangen där och vinkade åt den.
»Jag såg alltsammans», sade orangutangen.
»Jag satt däruppe i trädet och eåg, hur han
kastade sten på dig. Vattnet blev alldeles rött
av ditt blod. Mig har han också misshandlat en
gäng. Hän sade, att äpplena voro hans och
jagade mig bort ur trädet med en käpp. Och då
äro vi ändock släkt.»
»Om jag bara kunde få fatt i honom», sade
uttern och skar tänderna. »Men jag är för liten.»
»Kommer tid, kommer råd», sade
orangutangen. »Vi få nog bukt med honom en gång.»
(»Tvåben» av Carl Eivald.)
Malmö, Tryokeri-A.-B. Framtiden, 1908.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
