Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lummiga träd.
Träden i en skog hava aldrig ordnats av
människohand. Vilt och efter egen vilja hava
de vuxit upp. Många äro stora och knotiga
med väldiga grenar och tätt sittande löv; andra
äro små och förkrympta och gömma sig helt
blygt i de stora trädens skuggor.
Ett träd står här, ett annat där, men aldrig
stå de i rader.
Jo, på ett ställe i skogen växa de på ett
alldeles särskilt sätt. Träden stå i två långa rader
och kronorna hava vuxit ihop och bilda nu ett valv.
Endast den, som har friskt ungdomssinne
hittar detta vackra ställe i skogen. Men likväl
ha alla en gång gått igenom den vackra allén,
men de ha genast uppslukats av allt det
ohyggliga, som finns på andra sidan.
En gång har också jag gått där. Helt otydligt
minnes jag det, men jag vill ändå förtälja därom.
Jag gick, som man ofta går i en skog, halvt
drömmande inför allt det underbara, man får se.
Då öppnade sig plötsligt allén, som annars är
igenväxt med taggiga buskar och ogräs. Jag gick in på
den jämna vägen och såg mig nyfiket omkring.
Härligt var där i sanning I Underbart vackra
fåglar med skimrande färger, som blänkte och
blixtrade i solen, då de sakta flögo från ett träd till
ett annat, Bjöngo till en jämn och lugn melodi.
Vinden spelade så rogivande, då den
smeksamt sakta for över trädens dallrande blad.
Blommorna växte så mjukt och behagligt böjda
i det friska gräset mellan träden.
Skugga och solsken växlade raskt. Man kände
sig aldrig trött, tvärtom, för -varje steg man tog,
tycktes vägen vara lättare att gå och man blev
allt gladare till mods.
Men snart blev vinden isande kall och jag
skymtade redan trädens slut. Där såg allt grått
och obehagligt ut.
Något mörkt och slemmigt med onda,
gnistrande ögon eågo emellanåt in i allén.
Det utandades en kväljande och giftig ånga,
som ödeläde allt, det vidrörde. Senare fick jag
veta, att det var ondskan i världen.
Mitt blod isades av förskräckelse och jag
darrade vid tanken på, att nu måsle jag ut till det
slemmiga odjuret med de gnistrande gröna ögonen.
Med all makt försökte jag spjärna emot att
komma ut ur allén. Men nu, sedan jag endast
sett ondskan, drog den mig till sig och min
kraft förlamades av de giftiga ångor, den
utandades. Allt närmare drogs jag. Och nu . . . nu
vidrörde jag dess slemmiga hud. Allt försvann
för min blick. Träden, solen, blommorna, fåglarna.
Allt, allt försvann 1 Det blev mörkt och dystert.
Jag ville skynda mig tillbaka till den härliga
allén, som jag lämnat. Men försent 1 Jag kunde
ej erinra mig platsen. Ondskan hade redan
vidrört mig. Jag hade förlorat mitt ungdomssinne.
M. K.
Barnet.
Dagarna gingo.
Stor brådska rådde överallt i skogen. Alla
fruar hade ägg eller ungar, och alla män hade
bråttom att skaffa mat till familjen. Envar skötte
sitt, och ingen tänkte på Bin granne, utom när
han ville äta upp honom.
De nya djuren hade förlagt sin hemvist till
en ö i ån.
Detta hade föranletts därav, att lejonet en dag
mött dem i själva skogsbrynet. Han hade gått
ur vägen för dem alldeles som förra gången;
men hans sätt att se på dem hade kommit fru
Tvåben att darra av rädsla.
»Han äter upp 0S3 en dag*, sade hon. »Jag
törs aldrig mera lägga mig att sova på ängen.»
Då hade de sökt reda på den lilla ön och där
byggt sig en hydda av gräs och grenar. Varje
dag vadade de över ån och plockade frukter i
skogen. Varje natt sovo de i sin hydda. De
andra djuren hade allesammans så småningom
vänj t sig vid dem och talade blott sällan om
dem. Endast hunden glömde aldrig att varje
morgon springa över till ön och hälsa god
morgon på dem, Och orangutangen baktalade dem
var helst han kom.
»Vem fäster sig vid hans prat?» sade
hjorten. »Han är ju Bläkt med honom, och då vet
man nog, vad förtalet är värt.»
En natt fingo de nya djuren en unge.
»De ha fått ett barn ho3 Tvåbens», sade
gråsparven, som flög omkring överallt och hade reda
på alla nyheter.
»Jag måste bort och titta på barnet ett tag»,
sade fru näktergal. »Mina ägg hålla sig nog
varma fem minuter.»
»Rävfrun har redan begett sig av, så jag törs nog
springa ifrån ungarna ett ögonblick», sade gåsen.
Nere vid ån var ett stort sällskap samlat.
Alla fruarna hade sprungit ifrån hu3 och hem
för att titta över till Tvåbens. Fru Tvåben satt
i gräset utanför hyddan med barnet vid sitt
bröst. Tvåben satt bredvid henne och mumsade
på en apelsin.
»Han är då inte en bit bättre än andra män»,
anmärkte madam hjort.
»Det finns de, som äro värre», menade
mullvadens hustru. »Min man äter till och med upp
sina barn, om jag inte passar på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
