Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stjärnljus (till Granbarr): Vad tror du Vinterkungen
är ond for? Tänk om han drev oss bort från ängen
och skogeni
Granbarr (uppsluppet): Å prat, det är väl bara en
som lagt for mycket salt i soppan for honom.
Tallkott: Ja, den som kunde tro det! Men här är
det lite allvarligare. Det är någon som kanske driver
bort Vinterkungen — gör honom överflödig.
Månsken: Vem skulle det vara ?
Tallkott: Ni har glömt fråga mig vad jag sett.
Månsken: Nej, vem då?
Alla: Ja, vem då?
Tallkott: En gestalt, som jag inte såg, men skymtade,
en som jag inte kände, men anade, en som jag inte
vågade närma mig, en som gick som en ljusstråle
över jorden — det var fru Sol. Ja, det var fru Sol.
Alla: Fru Sol? I I
Silvervit (tyst och blygt): Vem är fru Sol?
(Vid ropen fru Sol hör man lätta steg och när
Silvervit slutat sin replik kommer kung Vinter in, med
krona på huvudet, långsam gång, liksom trött, men med
högburet huvud. Strax efter honom Ljungblomma och
två vinternissar.) Alla buga sig och niga.
Kungen: Så, en liten nätt samling (ser sig omkring,
nickar). Väntar kanske en vacker morgon (för sig själv):
det gör jag också, mycket ivrigt ändå. (Paus) Men tog
jag inte miste, hörde jag ett märkvärdigt ord viskas
här; var det inte så Ljungblomma, du hörde det väl
också?
Ljungblomma: Det var alldeles som om någon
sagt Sol — fru Sol tyckte jag till och med. (Paus) Nej
se, här är en bekant. (Går fram till Silvervit, leder henne
fram till kungen, älvan niger.)
Kungen: Liten, var det kanske du som sa fru Sol?
Silvervit: Jag undrade, — jag visste inte — jag ville
gärna veta, vem fru Sol var.
Kungen: Det får du kanske tids nog veta — när
hon kommer.
Ljungblomma och Silvervit (hastigt, ivrigt, nästan
samtidigt): Kommer hon då snart?
Kungen: Kanhända, hon härskar över öknarna, där
har hon sitt stora, gula slott, men nu har hon sagt,
att hon vill komma hit. Men inte kommer hon med
min vilja — det skall hon få veta. (Stampar i marken
och alla rygga en smula tillbaka. Tallkott står närmast.)
Kungen: Du Tallkott, du spejare, vet du något nytt?
Tallkott: Jag har sett underliga ting.
Kungen: Såå . . . vet du något om fru Sol? Skulle
någon veta det vore det du.
Tallkott (dröjande): Kanske, jag såg en ljusning, ett
skimmer. Kanhända var det hon, kanhända hennes
budbärare bara.
Kungen (häftigt): Ja, kanhända, kanhända och ljus«
ning och skimmer — men jag ville se henne här, ha
henne framför mig, livslevande, jag ville mäta mig med
henne. Å — (mildare, liksom om han frös): Kom när«
mare, mina vänner.
(De närma sig och ställa sig vid sidorna.)
(Det kommer en ljusning från höger.)
Några röster: Se! (Paus) Se! Se! (förundrade): Det
ljusnar!
(Kungen har vänt sig med spänd uppmärksamhet
mot höger. Fru Söl kommer in, lätt, hastigt, så tvär«
stannar hon, men inte förvånad! ser på kungen och ler.)
Fru Sol: Kung Vinter! (Ser oavänt på kungen.)
(Kung Vinter rynkar pannan, vänder blicken skarpt
mot fru Sol, sedan nedåt.)
Fru Sol: Kung Vinter! Nu har jag kommitl
Kung Vinter (flämtande): Mitt rike är inte ditt rike
— du har ingen rättighet att komma, mitt rike är här
och här vill jag bo och härska, i skogen, i bergen —.
Fru Sol (lugnt och glättigt): Mitt rike är hela värl«
den — hela vida, vida världen. Jag far över bergen
och förgyller dem, så du aldrig sett så vackert. Jag
tränger in i skogarna med, Qm jag vill, och var jag
går växer det blommor. Vill du se? Huj! Blommor,
blommor! (Svänger spöet [pilkvist] som hon har i han«
den, ett fång blommor kastas in.) Har du sett nog?
Stjärnljus (halvhögt): Hon är säkert ingen farlig
varelse.
Månsken: Se, se, det är riktigt vackert!
Tallkott: Det är ju nästan som jag drömt mig det
en gång!
(Blomsterrägnet har fortgått under de senaste repli«
kerna, så svänger fru Sol spöet en gång till.)
Fru Sol (till kungen): Har du nu sett nog?
Kungen: Fru Sol, ett ting kan du inte!
Fru Sol: Vad kan jag inte? Jag kan göra marken
mjuk som finaste matta. Jag kan låta vattnet rinna fritt,
porla, brusa mot havet, jag kan låta träden stå i
ljus grönska och slå ut med vita blommor, tänk du,
vita blommor; och jag kan dansa över marken så det
växer blommor så stora som sål Det finns inte mycket
som jag inte kan!
Kungen (sorgset) : Men du kan inte göra mitt blod
varmt i mina ådror, du kan inte göra mig ung som
du själv.
Fru Sol: Vem vet? Ser du vad jag har i handen?
(Lyfter pilkvisten.)
Kungen: En videkvist!
Fru Sol: Ingenting annat, tror du?
Kungen: Ett — trollspö?
Fru Sol: Kanhända. (Går fram, berör hans huvud,
hår och skägg falla av, allt tungt, står klädd som en
prins.)
Kungen (tar sig om pannan): Så underligt.
Fru Sol: Och så får du här en gåva av mig (räcker
honom en krans). Vill du nu heta kung Vinter längre?
Kungen (Prinsen): Nej, nu är jag våren, blomster«
prinsen och nu är mitt rike skog och fält och — obe«
gränsat — lika stort som ditt, fru Sol!
Fru Sol (skälmskt): Så såg du, att jag vann ändå!
Prinsen: Det var därför att du hade trollspöet och
heter fru Soli
Alla (utdragit): Fru Sol — (sluta sig kring de två).
Bakom hör man en vårsång, medan täckelset faller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
