Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter brasan. Så me,d ens for han upp, rätade
på sig och sade: »I morgon går jag ut i
vida världen och letar upp en sådan där
drake och slår ihjäl den!» Och det hjälpte inte,
att farmor sade att hön- alls inte trödde det
fanns sådana drakar, eller att lilla Elins blå
ögon voro fulla av stora, runda tårår, när hon
bad honom stanna hos henne. Tidigt nästa
morgon skar,Änders sig. en duktig käpp av
närmaste björk, sade farväl och gick ut i vida
världen.
Där vandrade han från stad till städ och
från land till land och frågade, var det fanns
en sådan där drake. Men överallt skrattade
folk åt hohom, och var han envis, så kördes
han på porten. Svalt och frös gjorde han,
och hade han farit illa nög därhemma, så såg
han nu rent eländig ut, stackars liten. En
vacker dag, då solen sken, satt han på dikes*
kanten vid stora landsvägen och tittade
dystert på sina trasiga skor. »Det blev nog,
bäst», tänkte han, »att se till att ta sig något
nyttigt för, ty den där draken hittade han
nog aldrig, öfch prinsessan — hon var ju sen
rakt inte att tänka på.»
Då kom där ridande på vägen en ridders*
man med stort och lysande följe. Han var
gammal, och hans vita skägg föll långt ner
på det blanka harnesket. När han såg den
solbrände och trasige lille pojken som satt
och ,såg sä. innerligt bedrövad ut, stannade
han och frågade, vad han var så ledsen för.
. »Jo», sade Anders, »jag har dragit ut för
att leta upp en drake att slå ihjäl och en
prinsessa att befria. Men jag kan inte finna
någon. Kanske herr riddaren kan säga mig,
var det finns en sådan?»
»Nåja», tyckte den gamle riddersmannen
och log vänligt, »nog har jag sett mer än ett
dylikt odjur i mina dar. Och vill du träda
i min tjänst, så skall du få lära dig, både var
de stå att finna och hur de skola besegras.»
Det ville Anders gärna och följde på fläc*
ken med riddersmannen till hans borg. Hans
nya herre var en mäkta lärd och berest man,
och i hans tjänst fick Anders lära att läsa i
bok, sköta svärd och spade och allsköns
andra vackra och nyttiga ting. Åren gingo
undan och han växte upp till en morsk och
kunnig ungersven. Så en dag tyckte han, att
han hade lärt nog för det värv han utkorat
till sitt. Och så gångade han sig in till den
gamle ridderspiannen och bad att han skulle
uppfylla sitt löfte och säga honom, var draken
stod att finna och hur den skulle kunna
dräpas. >
Den gamle betraktade honom , länge, strök
sakta sitt långa vita skägg och sade till sist:
»Jag vet en stor och ful drake, som heter
Förtryckaren och Blodsugaren och som står i
förbund med Okunnighetens svarta troll. Kan
du inte minnas, att du sett dem någon gång?»
Då gick det upp liksom ett stört, skinande
ljus för Ånders.
»Jo, det har jag», svarade han.
»Gå’då åstad och dräp den draken», sade
deh gamle, riddersmannen. »Jag vet, att du
kan ,aéi; ty/ du känner nu de rätta vapnen:
möd, kunskap och arbete. Farväl!»
Anders tog avsked, skyndade ut och steg
till häst.. Han red i susande fart, genom länder
i och- städer, och slutligen kom han en tidig
morgon före soluppgången, till den mörka
dalen, dar hans hemby lå^. Han skyndade
till stugan där han bott som barn. Den stod
öde, taket var instörtat, och gräset sköt upp
mellan . golvtiljorna. Kring honom samlades
en skara av byns folk, som just var på väg
till trälarbetet i trampkvarnen. Tunga, slöa
ögon glodde förvånade på honom, och de
krökta ryggarna böjdes än djupare i vördnad.
Han frågade dem, , varför stugan var öde, och
fick veta, att gamla farmor dött för längesen
och att Elin kort tid därefter en dag för*
svunnit. Ingen visste var hon blivit av.
Anders såg en stund tyst mot marken.
Men sedan lyfte han blicken mot folket om*
kring sig och ropade: »Och här gån I ännu
i släp och slit för att mala guld åt honom i
slottetl Varför gören I er inte fria?»
De tego häpna, och deras enda svar var
ett skyggt, förvirrat mummel.
»Kom nu med mig»l ropade han på nytt.
»Jag tänker gå in i slöttet och befria er från
Förtryckaren och Blodsugaren?»
Han gick med stora steg före genom skogen
med svärdet slamrande i takt med stegen. De
andra smögo förskräckta efter på avstånd.
Han gick rakt fram till slottsporten och dun*
kade på med knytnäven. Då ingen svarade,
drog han lungt undan rigeln. Och se! Forten
öppnades sakta av sig själv, och de trädde in
på en rymlig borggård, omgiven av pelar*
gångar i vit marmor. Mitt på gården spélade
ett jättelikt springvatten, och dess stråle glitt*
rade högst uppe purpurrött i den stigande
gryningen.
Nästa dörr, som öppnades, visade en oänd*
lig rad av präktiga gemak, fyllda av skatter.
I en av salarna dignade stora bord av kost*
liga rätter, i en annan bugnade väldiga hyllor
under tyngden av tusentals böcker, och alla
väggar täcktes av härliga tavlor.
»Se», sade Anders till» byfolket, som såg
sig omkring, på en gång i skräck och i för*
tjusning. »Se, allt detta tillhör eder. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
