Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Sankt Göran och prinsessan." Av Carl Larsson.
Sankt Göran och draken.
En gång för mycket länge sedan låg det
en liten by med gråa, förfallna kojor i en
bred och djup dal mellan höga, skogbevuxna
bergväggar. Det var så underligt tyst och
mörkt där nere i dalen, och mörkare blev
det för vart år, ty skogen växte och bredde
ut sig över de oplöjda fälten och de vild*
vuxna trädgårdarna, och på många ställen
stod den redan hög och tät och skuggade
alldeles utanför stugofönstren. Därinne i de
gråa, dunkla stugorna bodde trötta, dystra
människor. Tidigt varje morgon, innan solen
gick upp över dalranden, gingo alla männen
och kvinnorna på en slingrande, övervuxen
väg bort mot dalens bakgrund, där ett högt,
mörkt slott reste sig med tjocka murar och
väldiga torn. Där utanför slottet var en stor
trampkvarn, och i den måste de gå och slita
hela dagen för att mala guld åt honom, som
bodde inne i slottet. Vem det var, visste ingen,
men det viskades tyst med förskrämda ögon
om vilka förfärliga straff den skulle drabbas
av, som dristade bli borta från arbetet eller
djärvdes öppna borgporten och titta in. När
solen gått ned och dalen låg skum och kalk
vandrade de trötta och skälvande hém till
sina kojor, slukade den föda de kunde komma
åt och sovo för resten. Ingen hade kraft eller
vakenhet nog att tänka på arbete för egen
räkning, och kring husväggarna växte ogräset
och vildsnåren manshögt. Ingen visste något,
ingen ville något. Alla levde i dov skräck
för den osynliga makten i det mörka slottet,
som sög deras kraft, och den ständiga trött*
heten kvävde alla upproriska önskningar, all
längtan till något bättre i sömnig slöhét.
I en av kojorna bodde en gammal kvinna,
som var för gammal för att orka gå i tramp*
kvarnen, med sin lilla sondotter och en gosse
från grannstugan, som. hon tagit till sig, då
hans far och mor dogo, utslitna av arbetet.
Elin hette flickan och gossen Anders. Hela
dagen lekte de i skogens vildrossnår och sten*
rösen. Men då kvällen kom med mörkret och
den hemska kallå dimman, då tyckte de bäst
om att krypa ihop framför brasan i spiseln
och höra farmor berätta sagor. Hon kunde
många sagor om kungar och tröll och tomtar,
men det var särskilt eh, som Anders aldrig
blev mätt på att höra. Den handlade om en
riddare vid namn Sankt Göran, som slog ihjäl
en hisklig drake, den där ingen förut kunnat
rå på, och med denna bedrift befriade en
liten vacker prinsessa som varit i den onda
drakens våld.
En kväll, då farmor just hade slutat den
sagan, låg Änders länge med huvudet stött i
händerna och stirrade in i den röda glöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
