Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla Inga ligger lik i slottskapellet. Väggar
och tak äro svartklädda, och kring kistan brinna
hundra vaxljus i silverstakar. Vid altaret stå
munkar och bedja för hennes själ.
Till borgen har kommit en skara riddare för
att gästa herr Ulf. De söka trösta honom i hans
sorg, och gillessalen strålar i ljus och genljuder
av sånger ocb glam. Men riddar Ulf har flytt
från larmet och ljuset upp till ett mörkt
tornrum, och där sitter han och grubblar och ruvar
över sin hemska gärning, över sitt mörka och
eländiga liv. Och nu när det är för sent, svär
han att han skulle blivit en god och kärleksfull
herre fö.r sina arma torpare, om bara lilla Inga
hade fått leva. Men vad tjäna löften och eder
till? Vad hjälper honom all världens rikedom
och makt?
Han grubblar och ruvar:
— Vad båtar mig ära, vad båtar mig guld,
vad båtar mig gillen och vänner,
när inte min kärestas arm så huld
och len kring min hals mer jag känner?
All världens fröjd blir till träck och drav,
till galla allt vin i min bägar.
Jag vånne, jag fördes i vinande trav
av döden på skymmande vägar.
Dag fogas till natt och natt till dag
i en grå och evinnerlig kedja.
I salen glammar ett dryckeslag;
i kapellet stå munkar och bedja.
Jag vill vara fördömd, om ett ynkedomsliv
som detta jag längre kan bära.
O död, din svindlande glömska mig giv,
låt mig sova i graven hos min kära?
Men innan han dör, vill han se henne ännu
en gång. I kapellet är det tyst, munkarna äro
borta, vaxljusens röda skimmer skälver över
det bleka ansiktet.
Riddar Ulf böjer sig ner och kysser hennes
läppar — för sista gången, tänker han. Men
det är ingen dödskyla, som möter honom.
Hennes mun är varm och rodnar under hans
kyss. Han betraktar häpen hennes kinder, som
sakta färgas röda, hennes ögon, som sakta
öppna sig. Han drömmerI Nej, hon ler emot
honom, hon reser sig och lytter båda armarne.
Och nu häller han henne i famn, nu kysser han
henne på nytt, och nu bär han henne jublande
ut ur kapellet, ut ur dödens svarta rum, in till
sig, till ljuset, till livet. —
* • $
$
Sol och goda tider kommo över riddar Ulfs
borg och allt-hans folk. Bort jagades alla onda
fogdar, och själv styrde riddaren med rättvisa
och godhet hela sitt lilla rike. Ty lilla Inga
var sölen, som smälte den hårda isen kring
riddar Ulfs hjärta, och som gav ljus åt de
mörka gemaken i hans borg och värme och
glädje åt hans torpares fattiga stugor.
Ivan Pauli.
Sparvarna.
Vi, vi äro sparvarna, de grå, grå sparvarna
i grå, grå rännsten och på grå, grå tak.
Vi, vi äro sparvarna, de små, små slarvarna,
med glupsk, glupsk hunger och med klen, klen smak:
se vi något droppa, och se Vi något falla,
strax, strax äro vi där alla.
Skatorna gå efter plogarna och rävsorna och harvarna,
spettarna gå i skogarna på jakt efter kött;
vi, vi, sparvarna, de små, små slarvarna,
vi få plocka upp, vad de andra strött.
Väl är krävan liten, och väl är näbben liten,
ack, men desto mindre blir biten.
Vi, som flyttat in som stadsfolk till städerna,
nog ha vi fått lära, att landet är bra,
vi, vi, mödrarna, och vi, vi, fäderna:
flocken är så stor, och mat skall den ha.
Lärkor, lärkor, sjungen, och skator, praten, pralen,
vi få bara tänka på maten.
Högt på taket spejar det, och hoppar det och nappar det
och klappar, det och pickar det så brått, brått, brått.
Men tappar någon något, om också häslen tappar det,
då flyga vi, då mumsa vi: det smakar så gottl
Vi, som jämt få leta, och vi, som jämt få knoga,
vi få inte vara så noga.
Lärkorna få svinga i de blå sfärerna,
i de högsta kretsar röra sig gam och hök,
men vi, vi tiggarna, vi proletärerna,
vi få vackert vänta vid överklassens kök.
Vi få vackert nöjas, tills de mättat aptiten,
och kivas om den ratade biten.
Hundarna äro poliser, kattorna skattekrävare,
som ligga på lur för en stackars fattig fant.
Hökarna äro sluga, kapitalistiska strävare,
och var du må fly, där kretsar en spekulant.
Ve, när de stora mätta den glupande aptiten,
svälja de minst en gråsparv i bitenl
){■ (5. Össian-/filsson*
^gX ^ ^
Malmö 1909, TryckerLA.sB, Framtiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
