Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framför vindbryggan var rest én äreport av
mörkt grane och ungt, ljust björke. Och allt
borgens folk stod i sina vackraste dräkter på
båda sidor öm vägen och väntade.
Men allra främst stod en ung, späd flicka i
lång, vit: klädning och med vita blommor kring
det guldbruna håret. Hennes stora blå ögon
voro riktade med spänd förväntan mot
skogsvägen, där- riddaren och hans följe när som
helst kunde dyka fram. Hon undrade så, om
det kunde vara sant, som alla här på borgen
sade, att riddar Ulf var mörk och stygg att
skåda, med hårda, kalla ögon, och en mun som
aldrig log. Inte kunde han vara sådan, han som
hade räddat henne, när hon var så liten, liten,
från att dö ute i vilda skogen, Å nej, de skulle
nog få se!
Då var det någon som ropade:
— Passa på nu, lilla Ingal Nu komma de!
Ty hon stod där allra främst för att hon
skulle räcka riddaren en stor bukett vita och
blå sippor, niga och säga: Välkommen!
Hon hörde glada, smattrande hornstötar,
hundars skall och rasslet av rustningar, och
hon bländades av glansen från allt det blanka
stålet. Men när ryttarskaran kom närmare, såg
hon ingenting, ingenting alls, utom ansiktet på
honom, som red främst. Det var mörkbrunt av
sol och vind och härjat av svärdshugg. Ögonen
blickade dystert, och kring munnen lågo två
djupa bittra veck.
Lilla Inga bävade och ville gråta. Och när
de två förfärliga, mörka ögonen sågo ner på
henne, böjde hon huvudet, sjönk på knä och
sträckte darrande sipporna upp emot honom.
Men riddaren steg av hästen, tog blommorna
ur hennes hand och reste henne upp. Och så
gingo de hand i hand över vindbryggan in på
borggården, medan folket på båda sidor bugade
djupt och ropade: Välkommen! allt vad de
förmådde.
Framför stora trappan stannade de. Lilla
Inga kastade en skygg blick upp mot hans
ansikte, — och hon såg något som liknade ett
leende kring hans mun och i haps ögon.
* *
*
Det var skymning i stora borgsalen, lätt, grå;
blå skymning. Det enda ,ljuset kom från en
flammande brasa i den väldiga öppna spiseln.
Framför den, i en högkarmad stol, satt lilla
Inga och läste högt ur en stor bok med breda
silverspännen, som hon hade i knät. Där var
många tavlor i den, och alla
begynnelsebokstäver voro stora och utsirade och brokigt
målade.
Inne i en mörk vrå vid sidan om spiséln
satt riddar Ulf. Han hörde knappast på vad
hon läste. Han bara satt och såg hur eldskenet
lekte kring de guldbruna flätorna, som lågo
liksom en krona kring hennes huvud.
Lilla Inga var hans hustru, var husfru på
riddar Ulfs borg.
Som hon satt där i den högkarmade stolen:
och med den stora tjocka boken i knät, tyckte
han hon såg så liten och späd ut, som en liten
ömtålig blomma, som lätt kan brytas av en
hård och ovarsam hand. Och hans hjärta, som
förr var så kallt och tomt, det kändes nu så
översvämmande fullt av en oändlig ömhet, ett
tungt och omätligt ansvar.
Han smög sakta fram och kysste henne lätt
på pannan,
Då tittade hon hastigt upp, log och böjde sig
sedan djupare ner för att bättre kunna se i det
darrande eldskenet.
*
*
En dag kom där en skara torpare in på
borggården och .började för riddar Ulf klaga över
en av hans fogdar, som plågade dem över måttan
och berövade dem allt vad de ägde. Det var
gamla, vithåriga gubbar, som med darrande,
saktmodig röst förtalte om alla dessa
orättfärdigheter, och riddaren hörde på med mörk
uppsyn, men svarade i Jugn ton, att han väl
finge se till att få detta avhjälpt. Dock borde
de akta sig att komma för ofta med slika
klagomål.
Då var där ibland dem en ung man, som
hatade riddar Ulf och hans fogdar för deras
hårdhet och grymhet. Och han kunde inte längre
styra sig, utan ropade högt:
— Det skall väl komma en dag, då vi själva
taga vår rätt, och ve dig, riddar Ulf, på den
dagen!
Riddaren blev blek av vrede. Han grep en
tung laps, som låg bredvid honom, i ena ändan
och höjde den mot ynglingen. I detsamma hörde
han bakom sig Ingas röst, som ropade: Håll!
Men han frågade inte efter det, ty han var.
utom sig av förbittring. Lansen föll, och den
trotsige ynglingen stod ‘ orubbligt kvar. Men i
sista ögonblicket sökte riddar Ulf häjda slaget
— mellan sig och motståndaren hade han
skymtat ett guldbrunt huvud, en vit klädning. Men
det var för sent. Visserligen inte med full kraft,
men tungt nog ändå, föll lansen på lilla Ingas
hjässa. ’
I nästa ögonblick låg hon på borggårdens
stenar, dödsblek, med slutna ögon. Och bredvid
henne på knä låg riddar Ulf och stirrade andlös
in i hennes ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1909/0007.html
