Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av guld ooh ädelstenar, nyckeln till
skattkammarns omätliga rikedomar, och med den i
handen hade han vandrat ut och hem, viss om att
han med all sin konstfärdighet, med alla jordens
penningar dock ej någonsin skulle kunna
frambringa en lilja med svarta kronblad.
Likväl hade han sökt, nätter och dagar, dagar
och nätter, från söder till norr och från väster
till öster, åter ooh åter, men aldrig, aldrig
funnit det han sökte.
Han hade tagit de mörkaste nyanser, odlat
och ympat, och vattnat med hemlighetsfulla
vätskor vid violett ooh grönt ljus, och han hade
dock icke lyckats att. frambringa en enda svart
lilja. Med fina nålar hade han stuckit in
egendomliga gifter i blombladens ådernät och sett
dem mörkna från vitt till blått, från blått till
violett och från violett till svart, men just som
han gladde sig oc’q hoppades hade de alla vissnat,
dött i hans händer.
Nej, konungen skulle aldrig få se svarta
liljor på sitt bord, ännu var det endast en natt
till den utsatta tiden, en natt till innan
slavarnas hårda händer skulle gripa honom och döda
honom i ett mörkt valv, där ingen hörde hans
skrik.
Och den nye trädgårdsmästaren grät högt vid
tanken på det öde som förestod honom.
När skymningen kom vandrade han ut i sko
gen, fågelsången hade tystnat, och allt var
sorgset stilla som om naturen med sin skumma
tystnad ville deltaga i hans smärta. Så vandrade
han i tankarna allt längre och längre in, till
stigar han aldrig förut beträtt, där mörkret
tätnade under trädens kronor.
Då stod plötsligt en liten gumma framför
honom, hennes ögon voro lysande som grön eld,
och över det vissnade gula ansiktet hängde några
teBtar smutsigt grått hår.
»Vad sörjer du över min gosse», sade hon,
»du lutar ditt huvud som en dödsdömd när han
går upp mot galgen, och dina steg äro tunga
Bom en gammal mans.»
»Ack», svarade den unge trädgårdsmästaren,
uppsyningsmannen över de kungliga
trädgårdarna och alla landets trädgårdar från öster till
väster, från söder till norr, »ack, i sanning är
jag en dödsdömd irian, ty några timmar
härefter, när den nyä dagen stiger över bergen, skola
slavarnas hårda händer gripa mig och döda mig
— jag skall aldrig mera se solen, blommorna
och den blå himmeln.»
»Nå, nå», sade gumman och hennes gamla
hand strök över hans arm,» icke ser du ut som
en brottsling, men om du detta är, vad brott
har du begått, och varför går du ensam här i
skogen blott några timmar innan domen skall
gå över dig.»
Då dolde den unge trädgårdsmästaren sitt
ansikte i händerna och han sade: »Se, konungen
■har sagt — du skall när morgonen gryr med
svarta liljor smycka mitt bord att de må fröjda
mina gästers ögon — i annat fall skall du dö,
därför att du ej uppfyllt din konungs och
herres begäran.»
»Hå, hå», inföll den gamla, >svarta liljorI
Men har du då icke sagt — herre och konung,
detta är en orimlighet — när skådade världen
dödens färg på livets vitaste blomma — det är
en hädelse att begära slikt.«
»Allt detta har jag sagt, men konungens
hjärta är kallt och grymt, liksom hans ögon äro
grymma och kalla — jag har letat ooh grävt i
trollkarls och magikers skrifter för att där fiana någon
anvisning på hur en sådan lilja frambringas —■ men
förgäves, intet återstår mig annat än att dö —
dö. Aldrig, aldrig mera skall jag skåda solen och
den blå himmeln, blommorna som jag älskar
skola vissna i sorg över min grav.»
Då trädde den gamla, skrynkliga gumman
fram och det kom ett uttryck av medlidande i
hennes gröna ögon:
»Men om jag nu skulle kunna ge dig ett
medel min gosse och rädda ditt liv — om jag
skulle kunna säga dig hur en svart lilja
frambringas — —.»
Den unge trädgårdsmästaren tog ett par steg
tillbaka och utropade:
»Du — skulle du —I Ingen i hela landet är
skickligare än jag i blommors odling, hur skulle
då du, en gammal gumma, kuuna lära mig det
all min konst, alla mina försök och experiment
ej räckt till att giva ens en antydning om.»
»Tvivla ioke», sade då den gamla, »och hör
på vad jag säger. När klockan i kyrktornet slår
tolv slag skall du ensam och ej sedd av någon
smyga dig in till högaltaret och stjäla så
mycket vigvatten som kan rymmas i din
skålfor-made hand. Utan att spilla en droppe skall du
därefter plocka sju av de liljeknoppar som växt
utanför kyrkans västra gavelfönster, och med
dessa i ena handen och vigvattnet i den andra,
skall du ensam och osedd, utan att spilla en
droppe vandra ut till venster om den norra
stadsporten. När månen, som i natt kommer att
lysa klart, ritar en fyrkant av de där uppresta
galgarnas skuggor, skall du bestänka denna
fyrkant med vattnet som du bär i din skålformade
hand, och hastigt med den andra, innan
fyrkanten förändrats, skjuta ner de sju knopparna en
för en i den vigvattenbestänkta jorden från det
ena hörnet till det andra — därefter skall du
orörlig och utan fruktan vänta på vad som
kommer att ske.»
. När hon sagt detta strök hon ännu en gång
hans arm och försvann båkfitn trädens stammar..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
