Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du, unge man, så, ensam här — överallt i staden
är ju ungdomens fest.»
»Mig roar icke dessa idioters upptåg», sade
prinsen och släppte de färdiga månskenslänkarna
»jag har aldrig känt varken glädje eller sorg,
allt är mig likgiltigt; det enda som kan förströ
mig är solens ljus, månens glans och de olika
skiftningarna himlen antager vid dagens inbrott.»
»Så, så», sade den gamle, »jag har hört sägas
att du är lika grym som du är skön, ditt tal är
ju dock en drömmares eller poets.»
»Grym — ja, jag vet att man säger så, men
ser du saken är den att jag icke äger något
hjärta. Håll din hand här — märker du det,
icke ett slag. Jag lever utan hjärta — utan
glädje, utan sorg.»
Men då log pilgrimen åter hemlighetsfullt,
och han sade:
»Jo du har ett hjärta. Men då du skulle
födas, bad din moder att du skulle förskonas
från allt lidande i livet; genom en underlig
tillfällighet blev hennes bön hörd och i stället för
ett rött, livsvarmt klappande hjärta, som förmår
känna glädje och sorg, lust och smärta — skänktes
dig ett livlöst hjärta av guld. Hon tänkte
ej på att ett guldhjärta, vore det än smyckat med
röda rubiner, dock alltid förblir kallt och hårt.
Så växte du upp. logen visste att yppa
hemligheten vid din födelse — känslolös för allt,
skulle du blivit en förbannelse för dina föräldrar,
för ditt land och sist för dig själv, om du ej i
denna stund mött mig.
Ty det finns ett medel att gjuta liv i ditt
kostbara hjärta, ett medel som för länge sedan
skulle blivit satt i dina händer.
Kläd av dig dina dyrbara konungsliga kläder,
sälj allt vad du har och gå fattig och ensam ut
i skogen och arbeta. För varje dag som går, för
varje dag som du med kärlek och lidande skaffar
dig ett stycke guld för ditt uppehälle, för varje
sådan dag skall ett stycke, lika litet, smälta bort
från ditt hjärta och rinna undan i ditt blod,
och när du så, efter månader och år, förnimmer
det första slaget bakom ditt bröst, kan du
återvända till ditt hem, till den kungliga prakten,
till ditt land > och ditt folk och då bliva dem en
god och kärleksfull herre.
När den gamle talat detta, försvann han och
den unge stod ensam kvar i månljuset.
Men prinsen gjorde som pilgrimen sagt, han
gick ut bland sitt folk, fattig som de fattige
bland dem, och tog tjänst hos sina tjänares
tjänare.
När han trött stod lutad över sitt arbete, och
han måste arbeta in allt vad han de föregående
åren försummat, längtade han ibland efter sitt
förra livs bekvämlighet och lyx, men då märkte
han hur guldet smalt kring hans hjärta, och
den känsla av glädje han då kände var så ny,
så vederkvickande ooh underbar att hans läppar
formade sig till sång.
Och månaderna gingo, vår, sommar, höst ooh
vinter, men när det åter blev vår och hagtornen
blommade kände han en kväll när han gick
hem från arbetet sitt hjärta häftigt slå, han
stannade, men sprang så gatan utför, stormande,
jublande rakt upp mot slottet, till sitt nya liv.
(2A9
Tvåben förbättrar
sin ställning.
Tvåben satt utanför sin håla ooh funderade.
Vid hans fötter låg hunden och sov. Inne i huset
hade hans hustru bråttom med att ställa i
ordning frukosten.
Han var vid dåligt humör, ty jaktlyckan hade
svikit honom.
Dagen, förut hade han strövat skogen runt
utan att få syn på det minsta villebråd, och nu
på morgonen hade det inte lyckats honom bättre.
Djuren hade blivit rädda för honom. Dat var
särskilt hans kastspjut, som hade skrämt dem,
så att de togo till flykten, bara de fingo syn på
honom på långt håll. De kände snart till de tider,
när han brukade jaga, och då.gömde de sig undan
i sina bon. De ställde ut vaktposter, som
varnade dem med höga rop, när han eller hans
hund nalkades. I trakten närmast hålan syntes
varken hjort eller ko eller får eller get. Sällan
gick någon och betade på ängen nedanför. De
höllo sig allesammans inne i tätaste skogen, där
han hade svårt att tränga fram. Han var ej
heller så angelägen att jaga därinne, enär lejonet
där lätt kunde lägga sig i bakhåll för honom.
»Det går dåligt för oss, Trofast», sade han
till hunden. »Vi måste hitta på ett nytt sätt.»
Han satt och vässade sina knivar och yxor,
som han hade tillverkat av fiinta. Så kom hans
fru ut med frukosten, som endast bestod av
rötter och äpplen. Inte ens en fisk hade de
lyckats fånga. Fiskarna kilade i väg, så snart de
sågo Tvåbens spegelbild i vattnet.
»Hör du», sade Tvåben plötsligt. »Det vore
bestämt mycket bekvämare, om jag fångade ett
par får och vi kunde ha dem här hemma i
grottan. När de sedan få lamm, kunde vi slakta
dessa, och jag behövde inte jämt och ständigt
gå på jakt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
