Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det tyckte hans fru var en god idé, och
medan de sutto och talade därom, återvände
småningom hans goda humör. Han flätade ett
långt rep av revor och begav, sig av med sitt
spjut och åtföljd av hunden och två av sina söner.
Länge smög han omkring i skögsbrynet, innan
han fick syn på ett får, som gick långt ute på
ängen och betade tillsammans med två lamm.
Han kröp på alla fyra fram emot dem, sedan
han givit Trofast tecken att hålla sig alldéles
stilla. När han kom tillräckligt nära, kastade
han snaran, och det lyckades så bra, att den
föll runt omkring fårets hals. Fåret bräkte
jämmerligt, men det hjälpte inte, snaran drog sig
allt fastare kring dess hals. Glad släpade Tvåben
med sig djuret, och de små lammen följde
självmant efter, ty de visste inte, vad de annars
skulle ta sig till.
När han kom hem, band han fåret vid ett
träd utanför grottan. Det ena lammet åto de
upp, det andra läto de leva. Barnen sprungo
ned på ängen och hämtade den ena famnen efter
den andra full med gräs, och fåret åt och gav
sitt lamm di.
»Ska du också äta upp mig?» frågade det,
då Tvåben på kvällen satt utanför grottan med
sin familj och gladde sig åt sin fångst.
»Nej», sade han, »det ska jag inte. Jag Bka
behålla dig hos mig, och du ska vara min
tjänare likasom hunden. I morgon ska jag gå ut
och fånga din man. Sedan ska ni föda mig
många lamm- Några av dem äter jag upp, men
några få leva, allt efter behovet.»’
»Du dödade min syster och drog skinnet av
henne», sade fåret.
»Nu vet jag bättre råd», sade Tvåben. »Du
ska själv få se.»
Fru Tvåben kom med en kniv, och så skuro
de ullen av det gamla fåret. Det stretade emot
och skrek erbarmligt, men Tvflben höll det fast,
och säkert bundet var det även, så att det fanns
ingen möjlighet för det att undkomma.
»Jag kommer att frysa under rägntiden»,
skrek fåret.
»Prata inga dumheter», sade Tvåben. »Blir
det kallt, får du komma in i min grotta. Jag
behöver din dll för att göra kläder därav åt oss,
så att det’tjänar ingenting till, att du bråkar.
Är du bara snäll och lydig, ska du få det så
bra hos mig, som du aldrig förr haft det.»
Under natten, när Tvåben sov, stod fåret och
tänkte över detta. Plötsligt syntes kons huvud
ovanför buskarna, och strax efteråt stod hjorten
där och hästen och geten och många av de
andra djuren.
»Vad är det nu, han har hittat på?» frågade
köh. »Gråsparven talar om, att han har bundit
dig och klippt av dig ullen.» _________________
»Det är blott alltför sant», sade fåret. »Be
själv, så naken jag är. Mitt ena lamm har han
ätit upp, och i morgon går han ut och fångar
min man. Men jag måste erkänna, att han har
plockat gräs åt mig, Bå att jag har fått äta mig
mätt.»
»Det är förskräckligt», sade kon. »Men det är
ju intet annat, än vad vi ha väntat. Kan du
inte slita dig lös?»
»Jag har försökt det», sade fåret. »Men det
går inte. Ju mer jag drar, desto fastare snor
sig snaran om min hals. Jag är fången och
förblir fången.»
»Träldom är värre än döden», sade vargen.
»Jag ska göra ditt lamm den tjänsten att äta
upp det.»
I detsamma kastade han sig över lammet och
bet halsen av det. Fåret skrek i högan sky;
Tvåben vaknade och sprang ut, och alla djuren
rusade bort.
»Du måtte ha sovit, Trofast», sade han. »I
morgon få vi se till att hitta på något råd för
att hindra en sådan olycka att hända en
gång till. Det fattades bara, att jag skulle fånga
får åt vargen och göda dem åt honom.»
Och nästa morgon fann han på en utväg.
Han och hans söner gingo ut i skogen och
fällde träd med sina yxor. De gjorde spetsiga
pålar av dem, och då de hade fått en hel
mängd, drevo de ned dem i marken i en cirkel
utanför grottan. Ssdan flätade de grenar mellan
pålarna, och när solen gick ned, stod där en
stark och Bäker fålla, som ingen varg kunde
hoppa över. Där stängde han in fåret.
Några dagar därefter fångade han baggen med
sin rännsnara. Han fortsatte med jakten, och
inom kort hade han kon och tjuren och en liten
kalv där. Fållan blev för liten, han måste bygga
en större. Hela familjen var upptagen av att
samla gräs, men kunde i alla fall aldrig skaffa
tillräckligt. Djuren i fållan bölade och bräkte.
Under natten talade de med varandra.
»Uppriktigt sagt», sade fåret, »det här livet
har dock sina fördelar. Man gick dock alltid
med rädsla för sitt liv därnere på ängen — för
lejonet och för vargen, för ormen och för örnen,
för att nu inte tala om Tvåben själv.»
»Det kan vara sant nog», sade kon. »Men
jag tycker inte om det sätt, varpå fru Tvåben
drar i mitt juver. Och jag är inte alls säker på
att de inte en vacker dag slakta mig. Vi äro
ookså nästan för många härinne.»
xMalmö, Tryckeri*A.*B. Framtiden, 1908.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
