Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, vi ligga ibland i strid med vår
grannstat. Vill Ers Majestät, att vi ska’ förklara den
krig?
— Ja, ögonblickligen. I eftermiddag rycka vi ut.
— Ska’ ske, Ers Majestät.
Hela förmiddagen använde kungen till att
rusta sig. Väpnad till tänderna, steg han sedan
till häst och red med förste ministern till
krigsskådeplatsen.
Då de nalkades, sågo de väldiga
människomassor drabba samman, och luften var
förmörkad av kastvapen.
— Slaget är redan i full gång, sade ministern.
I detsamma kom ett ruttet ägg susande och
träffade kungen mitt i planeten.
— Sådana fega bovar 1 skrek han, drog sitt
svärd och sprängde in i fiendehären, där han
började meja huvuden som veteax.
Ett tjut av förfäran höjdes från alla sidor,
och i nästa minut hade han upphunnits av sin
förste minister, som likblek av förskräckelse
grep honom i armen och bad honom höra upp
med detta avskyvärda mördande.
— Är Ni från vettet, karl? skrek kungen.
Ska’ man inte slå ihjäl folk i krig?
— Ingalunda, Ers Majestät. Ett så barbariskt
krigssätt är numera ovärdigt ett civiliserat folk.
Se här vår krigföringsmetod: Härarna överösa
varandra med ruttna ägg, skämda äpplen och
plommon och så vidare, tills förråden äro slut.
Så avblåses striden, och en skiljedomstol fäller
utslaget. Den här, som lyckats grundligast smutsa
ner den andra, har segrat och kan föreskriva
fredsvillkoren.
— Det är nog, nog. Jag vill inte höra mer,
utbrast kungen förkrossad och red hem. På vägen
höll han på att gäspa käkarna ur led och
hemkommen lade han sig strax att sova.
Han vaknade fram på natten med en gräslig
hunger och fick sedan inte en blund i ögonen.
Han kastade sig hit och dit i sängen, led
förskräckliga kval och förbannade den stund, då
han låtit göra sig till kung. Under tiden blev
det allt ljusare därute och i träden framför hans
fönster sjöng en näktergal av alla krafter. Den
arme kungen steg upp och gick till fönstret.
Och vad tror ni han fick se i morgonsolen
där nere vid kanten av trappan I Jo, sin yxa,
sin egen gamla yxa, och sin matpåse. Nu var
det han som kom kvickt i kläderna, utan
några ministrar som hjälpte till, och ner för
trapporna och genom trädgården och ut i skogen
med yxan och påsen på ryggen 1
Där blev en uppståndelse och ett liv på
slottet, kan ni tänka, när man vaknade och fann,
att kungen var försvunnen. Allt slottets folk
med kungliga rådet i spetsen gav sig ut att leta
i alla vinklar och vrår, på alla vägar och stigar.
Och till sist så hittade ministrarna honom mitt
ute i vilda skogen, där han stod i skjortärmarna
och med gullkronan på nacken och högg ved,
så flisorna röko omkring honom.
— Men, Ers Majestät! började förste
ministern. Inte går det an . . .
— Är det förbjudet i lagen för kungen att
hugga ved?
— Nej, men det går ju rakt inte an . . .
— Vad som går an, det är det jag och inte
herrarna som bestämmer. Nu är jag emellertid
hungrig, så nu gå vi och äta frukost.
Vid frukostbordet såg Doktor Vegetarius
Vattentratt med häpnad, att den stekta fasanen kom
in igen. Han skulle just till att peta till den
med sin svarta käpp, då kungen ropade: Stopp!
Hör nu, minister, förbjuder lagen kungen här i
riket att äta vad han vill?
— Nej, Ers Majestät, men det brukas alltid
— Jag ger katten vad som brukas. Adjö,
Doktor Vattentratt, jag ska’ kalla på Er, när
jag behöver Er. Marschi
Och så åt kungen upp sin fasan och drack
ett stort glas av det röda vinet till den.
Sedan samlade han ministrarna i tronsalen
och sade: Från och med i dag är jag
vedhuggare igen från morgon till kväll och regerar bara
på lediga stunder. Ni kan komma med
papperna, då jag går till sängs eller då jag stiger upp.
Och så blev det också. Kungen levde sitt
gamla vedhuggarliv i Bkog och mark varenda
dag, och middagen hade han med i matsäcken.
Han blev åter glad och sund som förr och
regerade med kläm, när han hade tid till det.
Och tiden flög som på vingar. Sommar, höst,
vinter och vår runno undan innan man visste
ordet av, och en vacker sommardag låg vår
ved-huggarkung åter och tog sig middagsrast under
ett blommande äppelträd. Rätt som det var, så
prasslade det i grenarna där inne i skogen,
alldeles som för ett år se’n, men den här gången
var det inga gamla skinntorra ministrar som dök
fram ur grönskan, utan en den allra vackraste
lilla prinsessa med ögon som glittrade av
munterhet och med en massa vita äppelblommor i
det ljusa håret och i den lilla gullkronan.
— Vem är du? frågte kungen.
— Jag är prinsessan Solsken, svarte hon.
Och jag kommer för att tala om för dig, att nu
är prövoåret slut, och nu kan du få kungariket
för alltid, om du vill, och prinsessan med ...
Hon slog ned ögonen och blev röd om kinderna.
— Tack för det, du, sade ban och tog hen-
nes, huvud mellan händerna och kysste henne.
Det vill jag visst, det, men det ska’ vara på
samma villkor som hittills: Hela da’n är jag
vedhuggare, och regeringen sköter jag på lediga
stunder. Och på det viset är det ingen fara, att
ledsnaden ska’ ta död på mig. Ty ser du,
prinsessan lilla, en kung som arbetar, han har
aldrig tråkigt! Ivan Pauli,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
