Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= SOLSTRÅLEN
j___________
de sjuttio unga slavarna döda vid den frusna
källans rand.
— Giv mig pärlor stora som smärtans tårar
och fulla av månens ljus, sade den rike
ynglingen, när han på morgonen trädde ut i sin sal
av guld och scharlakan och med hårda ögon
skådade ut över de församlade sexhundratrettio
slavarna.
Och den främste bland dem steg fram,
underdånigt böjde han knä, räckte sin herre skålarna
av guld och silver, i vilka de sällsamma
pärlorna glimmade, och sade:
— O HerreI Din önskan är uppfylld. Från
sjuttio nu döda ögon hava dessa pärlor fallit,
oförliknelig är deras skönhet och glans —■ du
må taga dem, och därmed smycka dina arabiska
hingstars hovar, när de i dag skola draga dig
genom staden. I sanning äro de dyrbara dessa
pärlor, ty de hava kostat sjuttio unga
människors liv.
Människor, ropade den rike ynglingen,
hundar ären I, och om I ej skyndsamt ge er
härifrån, skall jag låta lägga Eder alla framför
mina hingstars hovar, när jag i dag åker genom
staden, upp till min älskades palats.
Och slavarna skyndade ut, men den rike
ynglingen lät omedelbart sin juvelerare smycka
de arabiska hingstarnas hovar med pärlor stora
som smärtans tårar och fulla av månens ljus.
När dagen blev full av sol, lät han spänna
för sin vagn, de sju hingstarna leddes ut och
deras hovar glimmade med oförliknelig prakt.
Själv steg den rike ynglingen, högtidsklädd
och full av övermod, upp och kastade sig på
vagnens broderade hyenden — men knappt
för-nummo hingstarna beröringen av hans kropp,
förrän de med ett våldsamt ryck satte av i sken
in mot skogens djup, och när de stannade vid
källan där de sjuttio ynglingarnas lik ännu
vilade, voro alla de kostbara pärlorna splittrade i
tusen sinom tusen bitar, och tillbakakastad på
de broderade hyendena låg den rike ynglingens
lämlästade, söndertrasade döda kropp.
Så hämnades de goda makterna de unga
slavarnas grymma död.
a. A.-N.
V attenspindeln.
Rörsångerkan mådde inte riktigt bra. Hon var
nervös och trött på att ligga på ägg och hade
nästan feber. Om natten kunde hon antingen
inte sova eller också drömde hon om kräftan
ooh ålen och karpen och skrek, Bå att mannen
i förskräckelsen nästan föll i sjön.
»Jag önskar att vi kommit till ett annat
ställe», sade hon. »Det bor då bara simpelt folk
i den här sjön. Att tänka sig, hur rörd jag var
över kräftmadamen. Tror du verkligen, att hon
äter barnen?»
Innan han hann svara stack ålen upp huvudet
ur dyn, gjorde sin reverens och sade:
»Absolut, min nådiga, absolut. För så vitt
hon får fatt i dem. Så snart de kan, drar de
sig tillbaka, för de har ju på känn vad som
väntar dem. Barn är klokare än man tror.»
»Men det är ju rysligt», sade rörsångerskan.
»Nå ja», sade ålen. »Det är mycket man äter
mellan år och dag. Jag dömer henne inte. Men
jag erkänner att det ser illa ut, så där mitt i
kelandet. Allt nog! Där kommer gädda. Förlåt
att jag avbryter vår intressanta konversation för
att dra mig tillbaka.» Borta var den.
Och gäddan stod inne i vassen med vitt
uppspärrat gap, tusen spetsiga tänder och elaka
ögon.
»Hu», sade rörsångerskan.
»Kom ned min sockersnut, så ska jag äta
upp dig», sade gäddan och grinade med tänderna.
»Var så god och håll Er till Ert eget
element», sade rörsångaren förnärmad.
»Jag äter allt», sade gäddan, »a-allt. Jag
vädrar ål, jag vädrar krabba och jag vädrar karp.
Var äro de. Säg det straxt eller jag knäcker era
usla vasstrån med ett slag av min stjärt.»
Rörsångarfolket teg stilla av pur rädsla. Och
gäddan slog till med stjärten och seglade bort.
Så starkt var slaget, att säven suckade och
böjde sig och fåglarna flögo upp med rädda skrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
