Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men rören höllo och boet hängde kvar.
Rör-sångerBkan lade sig till rätta, och mannen sjöng
för att ingen skulle märka hur rädd han varit.
»Här ä’ trevligt», sade hon.
»Du tar för mycket ve’ dig», sade han.
»Sådant är livet överallt, bara man älskar varandra
och själv kommer överens, så får man vara
belåten. Men jag är rädd att alla dessa
sinnesrörelser skadar barnens röster och att vi inte får
heder av dem på höstkonserten. Försök att
behärska digl»
»Det går an för dig att tala», sade hon. »Och
nog vet jag lika väl som du vad man har att
vänta av livet. Min lilla oskyldiga syster blev
uppäten av en huggorm, och min mor blev
tagen av en hök just som hon lärt oss flyga.
Sjålv fick jag i fjol höstas hals över huvud fara
till Italien för att inte svälta ihjäl. Så kom dul
Och har jag inte redan fått lära mig att inte
heller äktenskapet är en dans på rosor. Man vill
ju ha fred, när man ligger i barnsäng. Och jag
undrar naturligtvis vad det skall ta vägen med
barnen i denna mördarkulan. Barn ta’r efter,
och hurudana exempel få de här. Det slutar
med att di äter sina föräldrar.»
»Jal Varför inte? När di smakar bra»,
hördes en späd röst nere från vattenytan.
Rörsångerskan for ihop och tordes knappt
titta ned.
På ett näckrosblad satt en liten vattenspindel
och borstade sin fina sammetspäls.
»Ni ser strängt på mig, herr rörsångare, men
ni äter mig, inte», sade han. »Jag ligger för
tungt i magen. Jag är giftig, bara lite grand . ..
till husbehov, förstår sig. Annars är jag en god
kvinna, så god som någon bär i vattnet.»
»Och ni säger att man skall äta sina
föräldrar?»
»Det kan ju vara, att det var att tala för
fritt till en fågel», sade vattenspindeln. »Vad
som passar den ene, passar inte den andre. Jag
vet bara, att jag åt min mor härom året, en fet
och fin gammal dam var hon.
»Sjung för mig, annars dör jag», sade
rörsångerskan.
Mannen sjöng och däremellan tittade han på
vattenspindeln. Den simmade i vattnet med
huvudet nedåt. Ett ögonblick lät den bakkroppen
vara över vattenytan och spände ut
spinnvårtorna tills de voro fyllda av luft. Sedan sjönk
den och sken som silver medan den gled ned
mot botten.
»Det ser vackert ut», sade rörsångaren.
»Var tyst», sade hans hustru och stirrade så
att hon höll på att sträcka halsen fördärvad.
Djupt nere i vassen hade vattenspindeln
spunnit en klocka, som den fyllde med luft.
Klockan var av finaste spindelväv, som den kunde
leverera och med starka fina trådar väl förtöjd,
så att den inte kunde driva sin väg. Runt om
var ett stort fångstnät. I detsamma fastnade en
knutmask och Bpindeln tog in den i klockan och
sög ut den.
»Det är i alla fall märkvärdigt», sade
rörsångerskan. »Den har ett bo, som vi, som
hänger i vassen. Gud vet om den inte också ligger
på ägg.»
»Fråga den», sade han.
»Jag vill först ha reda på det där om modern»,
sade hon strängt.
Strax därpå kom spindeln upp igen, och satt
på näckrosbladet och gjorde sig fin.
»Ni tittade ned till mig», sade hon. »Ja, inte
sant, jag har det trefligt. Ett riktigt rart litet
rum. Jag är ju också luftdjur som herrskapet.
Och då jag skaffar mig mitt uppehälle i
vattnet, har jag det bekvämast så här.»
»Har ni ägg?», frågade rörsångerskan.
»För all del», sade hon, »jag har allt som
hör till ett ordentligt hus. Jag har mycket ägg.
Allt efter jag lägger dem, hänger jag upp dem
buntvis i taket.»
»Ni kläcker inte ut dem?»
»Nej, min lilla fru. Ett så varmt hjärta har
jag inte. Och det är heller inte nödvändigt. Di
kommer ut av sig själv.»
»Och har mannen hjälpt Er med att bygga
huset?» frågade iörsångerskan.
»Han hade nog göra att bygga åt sig själv,
stackarn. Tro aldrig att jag ville ha honom inne
hos mig. Han fick ordna sig ett litet rum i
närheten och så hade vi en tunnel emellan oss,
och det är visst och sant att det var mer än nog.»
»Far», sade rörsångerekan. »Bor den där inte
längre. Ja . . . tag inte illa upp, att jag frågar...
jag kan inte reda upp de lägre klassernas
äktenskapsförbindelser . . . Kanske ni alls inte vet var
Er man är?»
»Jo, det vet Gud att jag vet. Åtminstone så
på ett ungefär. För jag åt honom i onsdags.»
»Gud i himlen», sade rörBångerskan.
»Han var så i vägen», sade spindeln. »Vart
jag gick, alltid stötte jag på honom. Så åt jag
honom och en liten seg tråd var han.»
»I onsdags åt hon sin man och i fjol åt hon
sin mor», sade rörsångerskan. »Sjung för mig
eller denna förfärliga kvinna tar livet av mig.»
Men rörsångaren var själv så förskräckt, att
den inte fick fram en ton. Men spindeln lät sig
inte bekomma.
»Ja . . . mor», sade den. »Det var för jag var
hungrig och dessvärre var jag inte ensam om
henne. Mina syskon var med om kalaset. Vi
voro alldeles utsvultna, och det var inte mer
att få, för det var långt fram på hösten. Så
kom mor rent som efterskickad och Bå åt vi
henne.»
Därpå hoppade den tillbaka ned i vattnet.
Men den natten fick rörsångerskan inte en
blund i sina ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
