Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD VÅREN BERÄTTAR. 9
fram under nedfarten. Det lät muntert och beskäftigt:
Goddag, goddag! Har ej tid, måste bära bort vinterns
fotspår däruppe från kullarna. Hvart skulle du taga
vägen med dina otata skor och långa kjolfållar, om icke
jag pumpade marken torr för din fot och bure bort alit
snöslask tili ån nedanför bäcken?
Jag skulle gå barfota, skrattade jag, och
långa kjolar viii jag aldrig ha. . .
Ta, ta, sorlade bäcken, tyst du, jag vet
bättre. Efter första snufva skor du gärna på dig igen,
och kjolarna ja, de växa i kapp med dig själf. Nej,
adjö nu, näspärla, där har du ett stänk tili afsked.
Och den muntra bäcken strittade högt öfver en
sten, som jag kastat midt i dess fåra. Vattnet stänkte
mig i ansiktet, vi skrattade bägge, och så kilade han
sin väg.
Vid det jag vände mig om och liit blicken smyga
längs åkerrenen ofvanom mig, såg jag något blått, som
blygt tittade fram mellan ljungen och lingonriset.
Nej se, är du där, lilla sippa, kryp fram, så jag får se
dig. Du har dröjt länge i år.
Sippan vecklade försiktigt upp sin ludna lilla päls,
öppnade på blomkalken, så den djupa, klara färgen i
hennes öga blef synlig och tittade försiktigt fram.
Ja, jag har sofvit länge i år, sade hon,
minä kusiner där uppe i backen ha värit tidigare än
jag. Jag drömde nyss, att det var vår och att jag hörde
stararnas kvitter, och jag sträckte pröfvande fram mitt
hufvud under mitt mjuka, hvita täcke. Men hu, så kali
luften var, och af soi kände jag icke en strimma. Jag
drog åter täcket öfver hufvudet och så somnade jag och
sof litet för länge, som du ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
