Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EGEN KOSENTRUT. 45
Och Egen gick. Hon hade nu gått hela natten
och halfva dagen i den tunga snön och var så trött,
att hon måste lägga sig att hvila under en lada. Det
var inte så roligt mer, som i början. Hon längtade
efter sin matskål och sin mjuka bädd och undrade om
hon någonsin mera skulle få återse dem.
När natten kom, gick hon vidare med en mage,
som skrek efter mat och utan att veta hvartåt det bar.
Då såg hon något hvitt skymta mellan träden på
afstånd. Det rörde sig, det kom närmare .. . det hade
ben och öron och två pigga, svarta ögon . . .
Kan det vara onkel Jeppe? tänkte Egen och
blef så glad, att ryggen krökte sig i en stor båge och
hjärtat hoppade upp i haisen.
Men det var inte onkel Jeppe, det var bara en liten
hare, som strök fram genom skogen. Och när-Egen
märkte sitt misstag, svek henne själfbehärskningen, och
hon lät två tårar trilla ned utför sin röda nos.
Hvarför gråter du, lilla kisse? frågade haren
vänligt i det han stannade.
Jag hittar inte hem, snyftade Egen och
är så hungrig. . . och har så ledsamt.
Å, gråt inte, det hjälper ej, sade haren. Hvar
är ditt hem?
På Björkudden, svarade Egen och torkade
tårarna med ena framtassen.
Det stället känner jag nog, sade haren.
Kom, skall jag följa dig dit! Men jag vågar mig inte
för närä; där rinnas tre hundar . . .
Ja, sade Egen glad, onkel Jeppe och Riistan
och tant Murra . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
