Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DONNA, 67
flödiga, men Donna var ingen räknemästare, utan lika
glad för de två hon fick behålla, som åt hela tutten.
Det var två små ramsvarta, ulliga varelser, midt mellan
björn och hund tili utseendet, med mörkblå, ljufva ögon
och nosar så breda som en lagom stöfvel. Den ena
kallade Atte »Baffin», han utmärkte sig genom en hvit
bröstlapp, som hans mamma, den andra fick heta
»Funtus» efter hjälten från »Furusund». Atte kände
sig nastan som en far för dem och tillbragte en god
del af dagen på knä framför hundkojan med halfva
kroppen inom och andra hälften utom dörren.
För en tid framåt var Donna nu upptagen af om-
sorgen om sinä små och kunde icke följa honom som
förr kring fält och skogar. Hon tvättade och diskade
de svarta pälsarna, som inte blefvo hvitare för det, och
ibland gick tungan öfver dem som en ångvält, så de
hjälplösa tumlade omkull. Men däremellan hade hon
förskräckligt god lust att springa bort från alltsammans.
Hon stod utanför kojan och tittade turvis på Atte, som
hon såg vandra af åt skogen, och turvis på sinä ätt-
lingar, som snarkade i kojan. Det var en het strid som
utkämpades mången gång, men slutligen segrade dock
modershjärtat, och hon kröp in i kojan tili de sinä.
Och dock var hon ju själf endast en valp, som tyckte
om att leka, så det var ju mycket aktningsvärdt gjordt
af henne.
Men allt eftersom de små växte och inte behöfde
en ständig tillsyn, tog sig Donna allt oftare en fristand
för att leka med Atte. Då var hon lika odygdig som
hän och så sorglöst glad, som om hon inte barit på
ansvaret för en familj där inne i kojan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
