<chapter name="”Tras-Olle.”">

”Tras-Olle.”

Den glödheta sommardagen var till ända. Solen höll på att gömma sig bakom trädtopparne i blånande fjerran och aftonvinden flög fram öfver ängen, för att fläkta svalka åt de under dagens hetta försmäktande blomstren; skördemännen återvände med blixtrande liar på axeln från sitt arbete och från Vikbergabyn tillkännagaf klockornas klang, att det var qväll. På den grönskande sluttningen vid foten af det höga berg, som stod som en väldig skyddsmur bakom byns rygg, betade några kringspridda får. De ströfvade vidt omkring och hoppade under lek och ras mellan tufvor och stenar, yra i medvetande af att deras vaktare ej hade något öga för dem. Han låg som vanligt i en bergsskrefva och tänkte minst af allt på att se efter sina får. Den försumlige vallgossen var en pilt af omkring tolf är, höljd i trasor, mellan hvilka här och der en mager, solbränd kropp framtittade; han satt ytterst på kanten af ett framskjutande klippblock och lät de nakna benen dingla mot dess hårda sidor; med venstra handen uppryckte han då och då, utan att veta det, den mjuka mossan, som frodades på stengrunden, med den högra öfverskyggade han sina ögon, för att kunna uthärda anblicken af den nedgående solen. Det var ett besynnerligt ansigte, den lille herdens. Så magert, att det tycktes genomskinligt, omgifvet af tjocka, orediga svarta hårmassor, med ett nästan lidande uttryck kring de bleka, halföppnade läpparne, och framför allt lifvadt och upplyst af dessa stora, mörka, underbart djupa ögon med sitt drömmande uttryck — skulle man kunna tro det tillhöra något andeväsen. Det låg någonting underligt, outredt på djupet af dessa tankfulla, fuktiga ögon, än dimmiga, än strålande af en nästan feberaktig glans; man läste genast i dessa, att i den lille gossens själ rörde sig bilder, föga motsvarande hans ålder. Detta var "Tras-Olle". Man visste ej, hvem han var. För omkring tio år sedan hade en blek och svarthårig qvinna kommit vandrande till byn