med ett barn på armen. Hon talade ett främmande språk, blott här och der uppblandadt med ett begripligt ord; efter mycket besvär afletade man henne — hvad man väl kunnat sluta af hennes bleka, afmagrade kinder och ihåliga hosta — att hon var sjuk och ej förmådde vandra längre. Hon skulle snart dö — hon ville dö — och hon begärde blott en vrå, der hon i ro kunde få kämpa sin dödskamp. Hon fördes till den rike Sven Nilssons gård Storsätra och omhuldades der på bästa sätt; den alltid ömsinta och varmhjertade mor Anna underlät ingenting för den sjukas vederfående, men hvad förmådde mensklig hjelp öfver denna arma varelse, på hvars panna döden redan tecknat sitt insegel? På tredje dagen slutades den främmande qvinnans lif genom en blodstörtning. Hennes sista blick hvilade med ett uttryck af smärtsam ömhet på den lilla gossen, som sorglös lekte på golfvet och som visst ej anade, att han inom ett ögonblick skulle stå moderlös i verlden. Det var som om hon velat säga: hvem skall skydda mitt barn, sedan jag ej mera finnes? Mor Anna förstod henne — när förstod ej en moder en annan? — hon hviskade i den döendes öra: "Han skall bli min!" Ännu en gång genombröts natten, som skymde för den döendes öga, af en hoppets stråle, ännu en gång flög ett leende af glädje och förtröstan öfver de bleka läpparne, innan det oroliga hjertat för alltid fick hvila. Den obekanta var död, och ingenting af hennes effekter kunde gifva någon den ringaste upplysning om hvem hon i lifstiden varit. Hvad skulle blifva hennes barns öde? Sven Nilsson, som ej hade sin hustrus milda hjerta, ville öfverlemna gossen åt socknens fattighus, men mor Anna, trogen sitt löfte till den döda, utverkade slutligen genom många böner af sin man, att de skulle behålla honom åtminstone tills vidare och vårda honom tillsammans med sina egna barn. Så långt var allt godt och väl. Den lilla främlingen egde icke ens något namn. Man kallade honom Olof. Han var blek och spenslig och kunde väl vara något öfver två år. Han kunde ännu ej tala, endast framstöta några obegripliga ljud. Byns alla qvinnor beklagade mor Anna att hafva behållit en sådan stackare i huset, men den medlidsamma unga hustrun menade tro på, att det skulle nog bli bra.