skapad till att göra nytta; sjelf ytterligt verksam, fordrade han, att alla andra äfven skulle vara det. Att han ej förut tvingat Olof att göra nytta för sig, härrörde af ren glömska; han betraktade gossen nästan som ett oundvikligt ondt och dertill ett högst underordnadt ondt, hvars existens han ibland knappast påminte sig. Men nu hade en gång tanken blifvit väckt: Olof skulle arbeta. Det gick som vanligt. Olof måste lyda, fastän det var honom motbjudande. Ofta när han med räfsan eller plogen arbetade på fältet i sitt anletes svett, kastade han en förtviflad blick upp till sina kära bergsskrefvor, der han så mycket heldre velat vara, och i sådana ögonblick kände han sina bojor dubbelt tyngre än vanligt. Sven Nilsson lemnade honom intet rådrum; han måste arbeta, om än krafterna fattades; han måste lära sig någonting nyttigt, om han skulle få räknas bland hans husfolk. Förgäfves talade mor Anna för gossens bästa, förgäfves erinrade hon sin man, att ej alla äro födda till arbetare. — Men ingen är född till drömmare, förklarade den oböjlige. Pojken får ej skämmas bort; han måste arbeta som vi andra. Och dervid blef det. Sven Nilsson var minsann ej den, som tog tillbaka hvad han en gång sagt eller öfvergaf hvad han en gång påbörjat. Olof tvangs att öfveranstränga sig. Han sjuknade. Genom mor Annas ömma vård tillfrisknade han väl, men hans magra kind hade under långa veckors sängliggande blifvit ännu ihåligare. Sommaren stod just i sitt flor, när Olof första gången fick lemna sjukrummet. Från bergets topp, dit han genast skyndade, såg han fält och kullar och lundar breda ut sig i yppig grönska — och han skulle ej få tid att njuta af all denna herrlighet — arbetets tid var ju åter inne! Han var frisk; således skulle det ej dröja länge, förrän spaden eller räfsan sattes i hans hand. Den gången kom Olof hem med ett beslut i sitt sinne. Det fanns en stark ande inom detta bräckliga omhölje. Han gick rakt fram till fader Sven, som satt vid bordet stel och allvarsam som alltid, såg honom lugnt i ögonen och sade: — Jag kan inte göra någon nytta. Ni måste släppa mig härifrån.