Sven Nilsson svarade icke; han betraktade endast förvånad den beslutsamme gossen. — Jag kan inte arbeta, fortfor Olof, jag förtjenar inte att ni behåller mig här — jag vill det inte. Låt mig gå. Det blef en paus. Husbondens blick hvilade skarpt och allvarligt på pilten och hustrun såg bedjande upp i den stränges ansigte. — Så gå! sade slutligen Sven. — Tack och farväl — ni har varit god mot mig, Gud löne er för det! Ni gråter, mor? Skall ni då sakna mig? Mor Annas tårar och smekningar kommo honom att tveka ett ögonblick; men snart var han åter sig sjelf; med en fast ton sade han: — Gråt inte, mor; ni har ju Erik och Edla, barnen edra. Jag är ensam jag, men jag gråter inte. När jag är borta, glömmer ni mig nog. Farväl! Glöm också, att jag varit trotsig och ond. Jag glömmer aldrig, att ni varit goda mot mig. Så mycket hade visst aldrig Olof talat på en gång. Också tyckte han det nu vara nog; han nickade till afsked och — dörren stängdes efter honom. Så skildes han från sina fosterföräldrar. Han lemnade dem utan bitterhet, men också utan saknad. Sven Nilssons obevekliga köld och stränghet hade ej kunnat ingjuta någon galla i detta barnahjerta, för hvilket långt ljusare och skönare bilder hägrade, lika litet som mor Annas förstulna, ängsliga ömhetsbetygelser förmått göra något djupare intryck deri. För Olof betydde hans fosterföräldrar ej mycket; han visste blott, att han åt nådebröd hos dem, att han icke kunde motsvara deras godhet hvarken genom flit eller ömhet, ty han kunde ej hyckla — att han var bunden och ofri under deras tak och att han ej längre kunde uthärda dermed. Bäst att skiljas. Nu var det gjordt. Mor Anna skulle gråta ett par dagar i smyg, Erik och hans far skulle ingenting märka, lilla Edla kanske i början leta efter sin tålige "häst" — och sedan skulle allt vara glömdt. Så skedde också. Vid Storsätra märktes snart ej, att en medlem af familjen saknades. Väl tårades ibland mor Annas öga, då hon på spetsen af berget såg en liten mager, hopsjunken figur med händerna sammanknäppta kring knät och