öfver alla små sorger; han visste ej hvarföre. I hans inre var ingenting klart, ingenting utredt; der fanns blott värma, icke ljus. Han skulle icke kunnat säga ett ord om sina tankar eller känslor. Rika anlag slumrade hos honom, men de befunno sig ännu i ett fullkomligt kaos, som väntade på sitt befriande "varde!" Det fanns på djupet af hans själ aningar till höga sanningar, glimtar af kommande snille. Det var blott solen, som fattades i denna morgonskymning. Och solen kom till sist; det var det yttrande, någon en gång i en framtid skulle fälla om honom: "den gossen är född till skald!" som på en gång spred ljus öfver allt det dunkla och lärde honom känna sig sjelf. Men denna tid var ännu långt aflägsen; nu vaktade han får på Vikbyberget. — — — — Olof, Olof! ropade en frisk barnröst från bergssluttningen och en liten vid pass sjuårig flicka sträfvade så fort hon kunde uppför den branta stigen. Olof! kommer du inte snart? Olof sprang upp och klättrade hastigt utför bergsskrefvorna. Nästa minut stod han vid flickans sida. Den lilla rosenkindade, blåögda varelsen räckte honom begge sina små knubbiga händer, log ett strålande friskt löje och sade med skälmaktig min: — Nå, hur många sagor kan du i qväll? Min lilla grönsiska sofver och alla mina kattungar också, så att i qväll har jag riktigt god tid att höra på dig . . . nå, hur många kan du? — Så många Maria vill, svarade Olof och satte sig ned på gräset. — Jag talade om den der sagan, du berättade mig om stjernorna i går, för pappa och alla skolbarnen derhemma, och vet du, alla pojkarne tyckte, att den var dum! fortfor den lilla, i det hon satte sig tillrätta bredvid sin vän. Gustaf från Bredgård sade, att han tycker mycket mer om riddar Blåskägg, men det tyckte inte pappa. "Pappa" var byskolmästaren Ivarsson, som hade sin skola i det röda huset med hvita knutarne straxt bredvid kyrkan. — Seså, tala nu! sade lilla Maria och ryckte upp några maskrosstjelkar, för att deraf binda kedjor, medan Olof berättade sin saga. Det var en besynnerlig saga, detta! Der fanns hvarken förtrollade prinsessor eller jättar, som luktade kristet blod, och ändå tyckte Maria, att den var så vacker. Ja, hon