Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visste knappast hvad den handlat om, då den var slut; och
ändå var det roligare att höra Olof tala om skogen och vinden
och skyarna och grässtråen och stjernorna, än allt annat i
verlden, tyckte Maria.
— Hvem har lärt dig den der vackra sagan? frågade hon.
— Det vet jag inte — det har jag gjort sjelf, tror jag,
sade Olof. Det kommer för mig sådant der ibland, när jag
sitter för mig sjelf och funderar. Vill du höra en till?
Naturligtvis ville hon.
— Det var en gång en gosse, som vallade får,
började han.
— Nej, det är ju om dig sjelf! afbröt flickan förvånad.
Inte blir det någon saga.
— Vänta! det kan bli, sade Olof. Han satt alla dagar
ensam och bortglömd i en bergsskrefva; ingen brydde sig om
honom och inte heller brydde han sig om någon. Hans moder
låg i den svarta mullen och sjelf önskade han ibland att få
sofva vid hennes sida.
— Hu, det var en stygg saga! utbrast den lilla och
slog sina små armar om vännens hals.
— Men den öfvergifna gossen hade dock en glädje, en
enda — det var en liten vän, som ibland kom och lade sina
armar om hans hals och betraktade honom med sina leende
blåa ögon.
— Det är jag! jublade barnet. Ack, så roligt! Än sedan?
Låt mig tala vidare — så kom det en jätte, en förskräcklig
jätte med röda ögon och ville föra bort flickan med sig —
— Nej, ingen jätte, men hennes öfriga lekkamrater och
vänner kommo och sade henne, att hon inte skulle leka med
den fjolliga Tras-Olle, som inte hade några föräldrar. Flickan
lydde och så var det slut med gossens enda glädje.
Den lilla såg en stund tyst på sin lekkamrat. Derpå
reste hon sig upp med en liten näpen, förtretad min, lindade
maskroskedjorna omkring sig och sade:
— Nu tycker jag som pojkarne, att du talar bara dumma
sagor. Adjö med dig, Olle!
Och dermed sprang hon utför sluttningen och försvann
bakom buskarne.
Olof satt ännu en stund qvar med ett tankfullt uttryck
i sitt bleka, allvarliga ansigte; solen hade längesedan gått ned,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
