en och annan stjerna tindrade redan öfver skogsbrynet och aftonvinden började blåsa kall. Olof steg upp och gick långsamt med sänkt hufvud ned, för att samla ihop sina får. Plötsligt träffade en sträf röst hans öra. — Trodde jag inte det, att den sakramenskade pojken skulle söla i qväll igen! sade den. Olof såg upp; ett stycke från honom höll på landsvägen en vagn, hvari satt en äldre man med militäriskt utseende; bredvid vagnen stod Mats Larsson på Bredgård; det var han, som hade fällt de hotande orden. Den gamle herrn tycktes ställa en fråga till Mats Larsson, den denne besvarade; derpå ropade den dumdryge bonden till Olof: — Kom hit, pojke! Herr majoren vill tala vid dig. Olof lydde utan fruktan. Han var i ett skutt öfver gärdesgården och framme vid den främmandes vagn. Det var en hederlig och bottenärlig uppsyn på denne gamle krigsbuss med den styfva hållningen och det gråsprängda skägget. Under de väldiga ögonbrynen framtittade ett par vänliga klipska ögon, dem han mönstrande häftade på den lilla herden, då han sade: — Klen vara, förbannadt klen vara. Blek om näsan som en utdansad fröken och mager som en extra-ordinarie vid verkena. Duger inte! Hvad har du för dig, min gosse? Vallar får? godt nog för den, som ingenting annat duger till. För sjuhundra millioner granater, i min ungdom var det annat! Då bar en tolfåring redan musköten på arm och var inte ledsen vid att lukta krutrök. Men inte vallade han får inte — nehej, munsjör, det gjorde han inte. Du skulle ha sett mig vid tolf år — det var i Finland 1808, jag följde med far min i kriget — för sju skock svedda granater, det var ett lif! Men också slogos vi för vår fädernebygd. Skulle tro, det ännu finnes någon som minnes, huru gamle Gösta Stolpe, som nu inte duger till att hugga svansen af en katt en gång, vid tolf års ålder högg ned ryssar — men det der skall du få höra en annan gång, om vi träffas mera här i verlden. Hör du pojke, jag tycker om din uppsyn, fast den är vattenlagd: blicken talar om ett godt hjertelag — ser ni, god' vänner, jag är stor fysionomist, ska' jag säga. Jag tycker om dig. Hvad är far din?