Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tunnor tusan, pojke! sade han, då Olof tystnade. Det
är godt gry i dig, märker jag. Den der affären med den
stormodige Sven Nilsson hedrar dig just. Heldre svälta än äta
bröd, som räckes af en hård hand, så tycker jag. Sköt dig
sjelf, bero af ingen, det är mitt valspråk. — Att döma af den
der beskrifningen måtte du ha ledsamt nog der nere i byn.
Har du aldrig tänkt på att bege dig bort derifrån?
Bort! det var en ny föreställning för Olof. Bort! det
betydde ju ungefär detsamma som andra, kanske kärleksfullare
menniskor. Ja, Olof ville bort.
— Har du ingen, du håller af och som du skulle sakna,
om du lemnade Vikbergabyn? frågade majoren vidare.
— Jo, min bergsskrefva och Maria.
— Men det finnes andra berg och andra Marior. Jag
har sjelf en liten dotter, som troligen är lika snäll och hör
sagor lika gerna som din vän — hvad säger du om att komma
och berätta dina sagor för min tös? Nåja, den saken hinna
vi alltid tala om, när vi komma hem. Nej, sicken en! sade
ban och pekade med piskskaftet på fullmånen, som nyss gått
upp öfver björkskogen. Den der patronen skulle kunna berätta
flera sagor än du och jag ihop, om han bara ville. Han
behöfde bara tala om hvad han såg på Oravais blodiga slagfält
anno åtta — du såg så lagom treflig och jovialisk ut den
natten, munsjör fullmåne!
Dermed var majoren inne på kapitlet om sin barndoms
krigiska äfventyr, och med detta outtömliga ämne laborerade
han ännu, när vagnen genom en lång allé körde upp till en
ståtlig herrgård, inbäddad i löfskog, bakom hvars mörka massa
månen med sin hvita glans belyste en skymt af hafvet. Detta
var det vackra Carlsborg, majorens egendom.
— Så der ja, godt att vara hemma! sade den gamle
krigaren, då vagnen stannade framför trappan. Min själ är
inte min fågelunge ännu vaken! Se der kommer hon och flaxar
med vingarne.
En liten sylfidisk, hvit gestalt hade störtat ut genom den
öppnade förstugudörren, klängt sig upp i majorens famn och
betäckte hans gråa skägg med otaliga kyssar.
— Stygge pappa, som dröjt så länge, bannades den lilla.
Jag och bonne ha väntat dig många timmar. Men så har du
väl åtminstone med dig någonting vackert åt mig från staden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
