— Jo du, en docka med rörliga ögon och riktigt hår, och så har jag en sagoberättare — hvad tycker du väl! Nog nu, min unge! Släpp mig in — skäms du inte att låta far din stå på trappan och frysa? Lätt som en elfva halkade den lilla varelsen ner ur majorens armar och drog honom hastigt med sig in. Olof stod ensam utanför, försänkt i förundran öfver hvad han hade sett och ännu såg. Hvilken herrlig tafla utbredde sig icke för hans blickar! På sidan om det höga hvita stenhuset, blott skilda derifrån genom en trädgård, sqvalpade hafsvågorna mot stranden; stjernorna tindrade på det mörka fästet och månan tågade fram i silfverglans, ströende ett dallrande sken öfver den krusiga vattenytan. Olof hade aldrig skådat någonting så skönt. Medvetslöst knäppte han samman sina händer och tänkte: — Och allt detta herrliga har Gud skapat äfven för den uslaste, den öfvergifnaste — ja, äfven för den, som icke har "riktiga föräldrar" — — allt detta är mitt! Huru länge han kunnat stå sålunda försänkt i hänryckt åskådande, är ovisst, om ej majorens röst väckt honom till verkligheten. — Nå, pojke, hvarför kommer du inte in? ljöd den halft barska, halft vänliga rösten bakom honom. Hitåt! du är väl inte buskablyg? Då får du stanna ute hela natten. Majoren hade trädt ut på verandan. — Herrlig natt! sade han och lutade sig mot balustraden. Månan belyste hans manliga ansigte, der en viss rörelse afspeglade sig. En sådan här natt var det min hustru insomnade till den sista sömnen, fortfor han liksom för sig sjelf. Frid i naturen — sorg och qval inom menniskohjertat, det är en sällsam kontrast. Men för fan, jag tror, att månen gör mig vek, det duger inte! afbröt han i en annan ton. Gamla krigsbussar som jag få inte ha några känslor och intet annat månsken, än det som lyser från våra egna hufvuden. Nå, kom då in, sakramenskade pojke, annars skall väl hin — Olof lät honom icke fullborda sin mening, förrän uppmaningen redan var åtlydd. I hack och häl följd af majoren, inträdde han i en stor upplyst sal, möblerad med utsökt smak; midt på golfvet stod ett dukadt bord; vid ett fönster satt en äldre dam halfsofvande och i en beqväm soffa låg den lilla