— Men huru kan man begära att jag, en gammal enstöring, hvars enda glädje hon är, skulle kunna neka henne en bön eller se henne bedröfvad? Om hon blott icke vore så lik sin mor! Se på henne, så späd och fin hon är, som en vattenlilja! Är hon icke som ett andeväsen? Så var också modren; derföre trifdes hon ej länge här på jorden. Hon kom som en solstråle och värmde och lyste upp allt omkring sig — ett, tu, tre och hon var åter borta. Kanske är min lilla fågelunge af samma flygtiga natur. Men om hon skulle lemna mig ensam liksom modren, då — jag säger det, fastän jag vet, att det är orätt — då har gamla Gösta Stolpe ingenting mera att uträtta här i jemmerdalen. — — Efter måltidens slut förde majoren Olof fram till fönstret och visade honom den månbelysta hafsviken, som slumrade dernedanför, sägande: — Nå, är detta ersättning för bergsskrefvan? Vill du stanna här hos mig och taga en del af mitt hjerta om hand, så att jag inte skämmer bort min flicka alltför mycket? Vill du? Olof såg utåt stjernerymden, tänkte på Maria, påminte sig det vänliga tonfallet i majorens röst och hans dotters ljusa leende, såg ännu en gång utåt månskensnattens dunkel och sade till sist: — Ja, jag vill. I Vikbergabyn väckte Olofs försvinnande ingen särdeles uppmärksamhet. Han var en alltför ringaktad och förbisedd person, då han var närvarande, för att han skulle saknas, då han var borta. Fåren fingo en annan vaktare, och dermed var all den tomhet, han hade lemnat efter sig, fylld. Två funnos dock, som med deltagande hörde underrättelsen om hans frånvaro; den ena var skolmästarens Maria, som ett par dagar under tårar förgäfves sökte sin vän; den andra var Sven Nilssons hustru. För henne var det glädjande att veta den stackars fader- och moderlöse vara i så goda händer som major Stolpes; hon hade under sista tiden ej kunnat värja sig från samvetsagg, då hon såg den lille fårherdens öfvergifna belägenhet och tänkte på det löfte, hon gifvit hans döende mor, att vara honom i moders ställe. Det föll som en tung börda från hennes hjerta, då hon något senare hörde, att majoren på Carlsborg upptagit Olof som sin egen son; hon bad till Gud för hans välgång, och snart var bilden af den