Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men huru kan man begära att jag, en gammal
enstöring, hvars enda glädje hon är, skulle kunna neka henne
en bön eller se henne bedröfvad? Om hon blott icke vore så
lik sin mor! Se på henne, så späd och fin hon är, som en
vattenlilja! Är hon icke som ett andeväsen? Så var också
modren; derföre trifdes hon ej länge här på jorden. Hon kom
som en solstråle och värmde och lyste upp allt omkring sig
— ett, tu, tre och hon var åter borta. Kanske är min lilla
fågelunge af samma flygtiga natur. Men om hon skulle lemna
mig ensam liksom modren, då — jag säger det, fastän jag
vet, att det är orätt — då har gamla Gösta Stolpe ingenting
mera att uträtta här i jemmerdalen. — —
Efter måltidens slut förde majoren Olof fram till fönstret
och visade honom den månbelysta hafsviken, som slumrade
dernedanför, sägande:
— Nå, är detta ersättning för bergsskrefvan? Vill du
stanna här hos mig och taga en del af mitt hjerta om hand,
så att jag inte skämmer bort min flicka alltför mycket? Vill du?
Olof såg utåt stjernerymden, tänkte på Maria, påminte
sig det vänliga tonfallet i majorens röst och hans dotters ljusa
leende, såg ännu en gång utåt månskensnattens dunkel och
sade till sist:
— Ja, jag vill.
I Vikbergabyn väckte Olofs försvinnande ingen särdeles
uppmärksamhet. Han var en alltför ringaktad och förbisedd
person, då han var närvarande, för att han skulle saknas, då
han var borta. Fåren fingo en annan vaktare, och dermed
var all den tomhet, han hade lemnat efter sig, fylld.
Två funnos dock, som med deltagande hörde
underrättelsen om hans frånvaro; den ena var skolmästarens Maria,
som ett par dagar under tårar förgäfves sökte sin vän; den
andra var Sven Nilssons hustru. För henne var det glädjande
att veta den stackars fader- och moderlöse vara i så goda
händer som major Stolpes; hon hade under sista tiden ej
kunnat värja sig från samvetsagg, då hon såg den lille fårherdens
öfvergifna belägenhet och tänkte på det löfte, hon gifvit hans
döende mor, att vara honom i moders ställe. Det föll som en
tung börda från hennes hjerta, då hon något senare hörde,
att majoren på Carlsborg upptagit Olof som sin egen son; hon
bad till Gud för hans välgång, och snart var bilden af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
