var det egentligen hågen, som fattades. Nu fattas den ej längre. Min ärelystnad har blifvit väckt: jag vill försöka att bli praktisk. Jag vill bjuda till att reda mig sjelf, utan att andra hålla mig under armarne. Huru många gånger har jag inte blygts för mig sjelf, när jag i skolan sett fattiga kamrater med möda och nattvak träla ut sig för att kunna existera — huru de bleka, magra och luggslitna gå omkring i staden och sälja bort sitt lilla vetande mot en ringa penning, för att ej nödgas svälta och frysa. Då jag jemförde mig med dessa arbetsmyror, som kanske lika litet som jag äro födda dertill, ehuru de tvingas af nödvändigheten, så erfor jag en bitter otillfredsställelse med mig sjelf. Hvarför kunde jag ej liksom andra pålägga mig behofvets ok? Jag behöfde mer än någon annan lära mig handla och tänka för mig. Hvilken rättighet hade jag att midt ibland alla flitiga arbetsmenniskor ensam försjunka i overksamma drömmerier? Huru länge har jag inte föraktat allt praktiskt! Nu gör jag det inte längre. Vi ha ju fått ej allenast själ, utan också kropp — och ha vi ej pligter emot begge? Allt nog, det har fallit på mig en brinnande håg att sörja för mig sjelf — utan hjelp, utan andras omtanke. Ligger det någonting orätt häri? — Nej icke i sig sjelft, svarade majoren med upprörd ton, men du har inte nog klart genomskådat dig sjelf — egentliga bevekelsegrunden till dina sjelfförsörjningsidéer är den, att du känner dig bunden och beroende hos mig — du längtar härifrån — — Nu är ni orättvis, afbröt Olof lugnt. Ni är öfverraskad och upphettad — det kommer er att döma skeft. Att lyda, till och med att förtryckas af den, man älskar, är intet beroende, hvarur man längtar. Det är inte från er, jag vill bli befriad, er som jag håller så mycket af — nej, det är från min oduglighet, min kraftlöshet. — Pojke, du är egenkär och stolt. — Hvad menar ni dermed? — Du har sagt dig: när jag sålunda lyckats sjelf skapa mitt oberoende, då är jag en man, då är jag en fri och sjelfständig individ, då kan jag med tillfredsställelse tänka, att jag inte har någon att tacka derför, annat än mig sjelf. — Jag medger det, och jag finner ingenting orätt deri.