— Seså, sade majoren på sitt vanliga rättframma sätt, nu gitter jag inte längre gå och se dig hänga hufvudet som en äggsjuk höna. Har du någonting på hjertat, pojke, så fram med det. Är du kär? Ett småleende krusade den sjuttonåriges läpp. — Kär? sade han. Nej. Men jag fruktar, att ni skulle tro mig älska för litet, om jag yppade hvad jag har i mina tankar. — För litet? Hvem? — Er. — Åh nej, nog vet jag, du håller af den gamle token mer än han förtjenar. Ut med det nu . . . nu eller aldrig. — Men ni skall tro mig vara otacksam. — Frukta ingenting. Jag känner dig. — Nå väl . . . ni minnes mina frihets- och sjelfständighetsfunderingar i julas. Jag håller ännu fast vid dem och har blifvit ännu mera orygglig i mina åsigter i detta afseende. — Än sedan? — Redan länge har en idé föresväfvat mig, som jag älskat och omhuldat som mitt skötebarn, men som jag aldrig velat delgifva min far, emedan jag fruktade att det skulle såra honom. — För tusan böflar, gör pinan kort! du vill lemna mig? Olof betraktade sin fosterfars upprörda ansigte med en orolig blick. — Ni har anat rätt, sade han slutligen och tillade med ömt bedjande ton: Ack, missförstå mig inte! tro inte, att det är af kärlekslöshet och otacksamhet — hör mina skäl. Majoren hade rest sig upp och gått några slag fram och tillbaka på sanden; han var tydligen mycket uppskakad. Då han återkom och satte sig ned på stenen, var hans utseende lugnt och hans röst förrådde ingen ovanlig sinnesrörelse, då han sade: — Tala. Jag vill ej döma någon ohörd. — Ända från min tidigaste barndom, började Olof efter en stunds paus, ha alla ansett mig för en stackare, och sjelf har jag gjort detsamma. I Vikbergabyn har väl aldrig funnits större odugling än Tras-Olle, den drömmaren, som knappt kunde hålla reda på ett dussin får en gång — det är väl sannt, att jag är klent bygd och har svagt bröst, men nog