På Carlsborg var ingen glad mer än Olof sjelf. Alla menniskor hade så fästat sig vid den vänlige, allvarlige ynglingen. Majorens uppsluppna skämt ville ej gå så lätt som förr. Hvad Annie beträffar, hade hon blifvit häftigt uppretad, då underrättelsen om Olofs beslut bragtes henne; hon förklarade för fadren i onådig ton, att hon inte ville, att Olof skulle lemna Carlsborg, att hon aldrig skulle bli god mot sin far, om han tillät något sådant; men då hon såg, att majoren mot vanan på fullt allvar ville något annat, än hvad hon ville, så brast hon i gråt. Men icke ens tårar hjelpte. Då tillgrep hon sitt sista medel; en hel dag var hon idel solsken och smeksamhet mot både far och fosterbror, och när hon trodde sig hafva tillräckligt tjusat dem, kom hon fram med sin begäran, att det afskyvärda beslutet skulle göras om intet. Men förgäfves. Aldrig hade hennes makt visat sig mera otillräcklig, aldrig hade hon lidit ett större nederlag. Också tog hon sitt parti att hela tiden, medan Olof ännu var hemma, gå och se trumpen och tvär ut. Inte ett leende skulle man kunna aflocka henne. Gudbevars, nog kunde hon vara elak igen, om man var elak vid henne. Nog skulle de få se, i hvem de stungit hade. Sjelfva bonne, som eljest befann sig i ett beständigt halfsofvande tillstånd, ruskades upp vid den oväntade nyheten. Hon lade sina smala fingrar på Olofs arm, vaggade sitt okammade hufvud och sade: — Notre jeune ami lemna oss . . . jag vara bien triste . . . Det var allt hvad hon kunde åstadkomma i känsloväg — — Så var då afresans dag inne. Afskedet blef kort, ty så hade majoren velat. — För att ej folk skall tro att jag behandlat dig illa, och att det är derför du lemnar oss, så måste du ofta besöka oss, sade den gamle krigaren. Mitt ekipage står till din tjenst när som helst. Skrif till oss ofta — hör du, ofta. Och om du skulle finna, att du åtagit dig för mycket, så vet du, att allt åter, vid minsta ord, kan bli som förut. Har man börjat något, så skall man föra det till slut, det är min sats — men ser man, att det barkar åt häcklefjell, så är det bättre att ge sig, än att envisas. Annie hade hela dagen hållit sig undan, för att drifva sin hämd till det yttersta, men då Olof redan satt i vagnen,