då kom hon framstörtande och kastade sig som en tiger om fosterbrodrens hals, upplöst i tårar och snyftningar. Majoren måste med våld slita henne lös, så att kusken skulle få köra. Och nu var steget taget. Olof hade fått sin vilja fram. * Med håg och lust kastade sig Olof in i sitt nya lif. Han pluggade och läste med andra, för att kunna läsa sjelf; elever hade han med mer eller mindre klen fattningsgåfva och mer eller mindTe välförsedd kassa; ofta fick han betydliga honorarier, men ofta undervisade han äfven för intet obemedlade kamrater, som behöfde hjelp. Hans goda hjerta dref honom att vara till gagn öfver allt, der han kunde det. Ringa tid fick han öfrig för sina egna studier, i synnerhet vissa tider, när han nödgades tillgripa renskrifning för att försörja sig. Men han hade nu en gång för alla ett hufvud, som ej behöfde fjerdedelen så lång tid att inhemta kunskaper, som andras. Det var en märkvärdig yngling; allt hvad han ville, kunde han göra. Väl gafs det ögonblick, då svårigheterna hopade sig omkring honom och han jägtad och missmodig var nära att duka under; men dessa anfall gingo snart öfver. Kom så en eller annan kär helsning från hemmet, så var hans mod genast åter upplifvadt. Annie skref i början långa, barnsliga bref, mest fyllda med högtrafvande utgjutelser öfver Olofs alla utmärkta egenskaper, hans storartade, hjeltemodiga sjelfständighetsbegär, o s. v. — allt artigheter, åt hvilka Olof hjertligt skrattade. Småningom blefvo brefven allt sällsyntare, och då Olof varit borta från Carlsborg ungefär ett år, upphörde de alldeles. Han var glömd. Majoren glömde dock aldrig sin älskade fosterson; ofta, ibland flera gånger i månaden, reste han in till staden enkom för att träffa Olof. Förhållandet dem emellan hade icke undergått den ringaste förändring. Under ferierna skaffade sig Olof vanligen kondition; blott en gång var han på ett längre besök på Carlsborg, men då var Annie med sin guvernant rest till en badort. Under sin studietid hade Olof ej mycket tillfälle att utveckla sina skaldeanlag. Verkligheten hade fordringar på honom, dem han först och främst ville uppfylla; diktens verld var ännu ett för hans inbillning hägrande Kanaan, ett med