i utbildning — alldeles icke, ty allt är ju i en beständig rörelse och utveckling; men han var nu i hufvuddragen sådan, han under sitt återstående lif förblef. I skolan hade han fört ett tillbakadraget lif, vänlig mot alla, men utan att söka någons vänskap. Han hade nog med att lära känna sig sjelf. Detta gjorde, att han undslapp alla dessa flygtiga bekantskaper, som visserligen roa för stunden, men som dels inkräkta den äkta vänskapens mark, dels frånstjäla oss den tid, vi kunde använda till så mycket nyttigare. En och annan kamrat hade dock sjelfmant slutit sig till den bleke, tyste och tankfulle ynglingen, bland dem en, som Olof särdeles höll af, en ung lefnadsglad och ofördärfvad gosse vid namn Arne Tureson, son af en rik brukspatron från Dalarne. Jemnårig med Olof, stod han likväl i begåfning långt efter denne, mot hvilken han i mycket utgjorde en skarp kontrast. Han var ovanligt enkel och rättfram, öppen som ett barn, beständigt glad till sinnes, stundom nästan yster; hans hjerta var godt, hans förstånd äfven, ehuru man visst icke hos honom fick söka något tankedjup. Det hände aldrig, att Olof med honom inlät sig i samtal om de ämnen, som intresserade honom mest; Arne skulle då funnit honom tråkig och lemnat honom i sitt värde. Den unge vildbasaren anade icke en gång hvad som dvaldes inom vännens tankeverkstad, i hvars innersta gömmor han aldrig fått blicka in. Att han smått poetiserade, det visste han; han hade till och med läst de få alster, som flutit ur Olofs penna och funnit dem "obegripligt vackra", men detta hade icke kunnat gifva honom någon djupare inblick i den unge skaldens inre. Sjelf var han en af dessa vanliga, förträffliga, väluppfostrade hvardagsmenniskor, som äro goda af instinkt och handla rätt, de veta knappast hvarföre; som göra allting oreflekteradt och ändå göra allt rätt och väl. En sådan person skulle väl annars icke hafva utöfvat någon dragningskraft på Olof, som var af så helt och hållet motsatt natur, om icke tillika denna person varit utrustad med Arnes tilldragande, vänliga älskvärdhet och förträffliga hjerta. Emellertid hade dessa begge kontraster ömsesidigt kännt sig dragna till hvarandra och ingått, fastän icke med ord besegladt, ett af dessa vänskapsförbund, som vara genom hela lifvet. Möjligtvis låg hemligheten af deras sympathi i den omständigheten, att de kompletterade hvarandra; hvad som fanns för litet i