Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i utbildning — alldeles icke, ty allt är ju i en beständig
rörelse och utveckling; men han var nu i hufvuddragen sådan,
han under sitt återstående lif förblef.
I skolan hade han fört ett tillbakadraget lif, vänlig mot
alla, men utan att söka någons vänskap. Han hade nog med
att lära känna sig sjelf. Detta gjorde, att han undslapp alla
dessa flygtiga bekantskaper, som visserligen roa för stunden,
men som dels inkräkta den äkta vänskapens mark, dels
frånstjäla oss den tid, vi kunde använda till så mycket nyttigare.
En och annan kamrat hade dock sjelfmant slutit sig till den
bleke, tyste och tankfulle ynglingen, bland dem en, som Olof
särdeles höll af, en ung lefnadsglad och ofördärfvad gosse vid
namn Arne Tureson, son af en rik brukspatron från Dalarne.
Jemnårig med Olof, stod han likväl i begåfning långt efter
denne, mot hvilken han i mycket utgjorde en skarp kontrast.
Han var ovanligt enkel och rättfram, öppen som ett barn,
beständigt glad till sinnes, stundom nästan yster; hans hjerta
var godt, hans förstånd äfven, ehuru man visst icke hos honom
fick söka något tankedjup. Det hände aldrig, att Olof med
honom inlät sig i samtal om de ämnen, som intresserade honom
mest; Arne skulle då funnit honom tråkig och lemnat honom
i sitt värde. Den unge vildbasaren anade icke en gång hvad
som dvaldes inom vännens tankeverkstad, i hvars innersta
gömmor han aldrig fått blicka in. Att han smått poetiserade, det
visste han; han hade till och med läst de få alster, som flutit
ur Olofs penna och funnit dem "obegripligt vackra", men detta
hade icke kunnat gifva honom någon djupare inblick i den
unge skaldens inre. Sjelf var han en af dessa vanliga,
förträffliga, väluppfostrade hvardagsmenniskor, som äro goda af
instinkt och handla rätt, de veta knappast hvarföre; som göra
allting oreflekteradt och ändå göra allt rätt och väl. En sådan
person skulle väl annars icke hafva utöfvat någon
dragningskraft på Olof, som var af så helt och hållet motsatt natur, om
icke tillika denna person varit utrustad med Arnes
tilldragande, vänliga älskvärdhet och förträffliga hjerta. Emellertid
hade dessa begge kontraster ömsesidigt kännt sig dragna till
hvarandra och ingått, fastän icke med ord besegladt, ett af
dessa vänskapsförbund, som vara genom hela lifvet. Möjligtvis
låg hemligheten af deras sympathi i den omständigheten, att
de kompletterade hvarandra; hvad som fanns för litet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
