tankeförmåga hos Arne, fanns mer än tillräckligt hos Olof, och hvad som saknades i liffull och frisk lefnadsglädje hos Olof, ersattes genom det rika mått, som fanns deraf hos Arne. I sällskap med denne unge vän, student liksom han, var det som Olof efter sex års skiljsmessa återsåg sitt barndomshem. * Den sommaren som följde efter Olofs studentexamen, hade han anslagit till skötande af sin genom det trägna arbetet medtagna helsa. Till en början hade han mottagit major Stolpes bjudning att bo på Carlsborg; straxt efter midsommar hade han beslutat sig för att tillsammans med Arne Tureson företaga en vandring omkring Södermanland, kanske äfven utsträcka färden till den sednares fosterbygd Dalarne. Häraf väntade sig Olof mycket nöje. På Carlsborg emottogs han med öppna armar af majoren, som nu gaf sig både den och den på att hädanefter allt skulle blifva som förr. Han hade under Olofs långa frånvaro tillräckligt saknat honom, för att ej vidare tillåta honom att lemna Carlsborg. Olof log och menade, att det ännu var god tid att tala om den saken. Snart voro de båda gamla vännerna åter så införlifvade med hvarandra, att det knappast märktes, att Olof någon gång varit borta. Annie hade på de sista åren, Olof ej sett henne, vuxit upp till en fager jungfru, lång, smärt och mörklockig; hon hade så i förtjenster som fel hållit hvad hon lofvat som barn. Nyckfull, sjelfvisk, fåfäng och pockande, var hon det ena ögonblicket rent af odräglig, medan hon det nästa genom sin hänförande blidhet och älskvärdhet tog allas hjertan med storm. Hon var vid denna tid på sitt sextonde år, men hade, ehuru ännu så ung, redan gjort sitt inträde i hufvudstadens förnämsta kretsar, der hon väckt uppseende för sin skönhet. Major Stolpe tycktes liksom bli ung på nytt, när han strålande af fadersstolthet förde an sin afgudade älskling; och gjorde verlden allt sitt till för att skämma bort henne, icke utgjorde majoren någon motvigt deremot. Detta var ett fel, som han sjelf var den förste att erkänna. Så energisk han i allt annat var, i en punkt var han ohjelpligt svag och det var i sin kärlek till dottren. Om hon begärt hvilken orimlighet som helst af honom, hade han ej haft hjerta att neka henne det. Också var