hvilken han hade ett öppet öga. På detta sätt fördröjdes vandringen, hvaröfver Arne visade sig högst förgrymmad. Hvad skulle Hortense tänka, om han inte kom på utsatt dag? Den andra dagens afton voro de begge ynglingarne framme vid Vikberga allé. Här skiljdes deras kosa. Arne skulle ligga öfver natten hos sina slägtingar, Olof föredrog att gå ner till byn, som endast låg ett par stenkast derifrån. Den första förändring, som föll Olof i ögonen, var att Storsätragården blifvit nedrifven och ombyggd, så att den nu presenterade sig nästan som en herrskapsbyggning; på förstuguqvisten satt en ung flicka, ännu ej hunnen ur barnaåldern; Olof förmodade straxt, att det var Edla, fastän han i skymningen ej kunde se hennes drag. Men här ville han icke stanna; han vandrade förbi kyrkan, som låg hvitmenad och högtidlig som vanligt nere i dalsänkningen; den nedgående solens sista stråle glänste just nu på tornspirans förgylda kors. Han kastade en blick uppåt berget, i hvars mörka gömslen han ofta framdrömt hela dagar; slutligen stod han vid dörren till den lilla rödmålade stuga, som beboddes af skolmästaren Ivarsson. Hans hjerta klappade. Skulle Maria minnas sin vän? Han smög sig till det öppna fönstret och såg in i stugan. Der var allt nätt och putsadt som till helgdags; balsaminerna i fönstret lutade sina hufvuden till sömns och grönsiskan i buren stack näbben under vingen. Vid bordet satt en hvithårig blind gubbe med sammanknäppta händer och fridens solsken öfver sina fårade drag; på en pall vid hans fötter satt en vid pass fjortonårig flicka och läste högt ur bibeln. Var detta Maria, denna väna jungfruliga gestalt med de milda, tänkande ögonen och denna prägel af allvar öfver hela sitt väsen? Hvart hade skalken tagit vägen, som gömde sig i gropen på den sjuårigas kind? Hade den redan flytt för lifvets allvar? Eller skulle den återkomma, då den heliga boken slogs igen? Olof slog ett slag på dörren, och samma ungdomliga, klingande röst, som nyss framburit till den gamle Skriftens ord, bjöd honom nu komma in. Han hörsammade uppmaningen och stod i nästa ögonblick på kammargolfvet framför den blinde skolmästaren och hans dotter. Maria hade rest sig upp och lagt boken på bordet; hennes blick hvilade frågande på den