han den, som fick lida mest af hennes nycker. Men han fördrog dem med glädje; "hon är så lik min älskade saliga Adelaide!" I början var Annie stel, nästan ovänlig mot Olof. Det såg ut som om hon hade fullständigt glömt sin fordne lekkamrat. Men hennes försök att låta sina nycker spela äfven mot honom, lyckadps aldrig. Han bemötte henne med en lugn höflighet, som afväpnade all elakhet; för hennes fars skull ansåg han sig vara skyldig henne öfverseende. Det fordna förtrolighetsförhållandet tycktes ej vilja återkomma. På denna punkt stodo förhållandena på Carlsborg, då Olof anträdde sin fotvandring. Arne infann sig hos sin vän vid godt lynne som vanligt, och med hvar sin rensel på ryggen och stafvar i sina händer marscherade de begge vandrande riddarne af en vacker morgon i soluppgången. Händelsen fogade så, att Vikbergabyn skulle passeras under vägen. Arne hade nämligen slägtingar, som han skulle besöka alldeles i närheten af byn; det var assessor Stjernes på Vikberga herresäte. Det var en underlig känsla Olof erfor vid tanken på att han skulle få återse sitt barndomshem, det nästan bortglömda. Han frammanade i sitt minne nästan förbleknade bilder, visserligen föga tilltalande, och undrade om allt skulle vara sig likt, sådant han lemnat det. Vägen fortsattes under förtroligt samspråk. Egentligen var det Arne, som höll målron vid makt. Den ena muntra historien och uppsluppna qvickheten aflöste den andra. Olof smålog åt vännens tokroliga idéer, men trifdes bäst med sina egna tankar. Medan Arne berättade om sina slägtingar och i synnerhet om sin unga kusin Hortense Stjerne, "som hade flammat för honom en hel vecka", var det helt andra figurer, som passerade revy för Olofs inre öga. Det var den bistre, jernhårda bonden på Storsätra, det var hans hustru, den milda, underdåniga mor Anna, och det var framför allt barnet, som gerna hörde sagor, den blåögda Maria — skulle han återfinna dem alla? Första dagen hunno de unga vandrarne nära två mil; de hade ingen brådska. När Olof kom till en vacker trakt, blef han alltid trött, det var gifvet; då lade han sig ned i gräset för att hvila, men egentligen för att en stund få odeladt öfverlemna sig åt njutandet af naturens skönhet, för