Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han den, som fick lida mest af hennes nycker. Men han
fördrog dem med glädje; "hon är så lik min älskade saliga
Adelaide!"
I början var Annie stel, nästan ovänlig mot Olof. Det
såg ut som om hon hade fullständigt glömt sin fordne
lekkamrat. Men hennes försök att låta sina nycker spela äfven
mot honom, lyckadps aldrig. Han bemötte henne med en lugn
höflighet, som afväpnade all elakhet; för hennes fars skull
ansåg han sig vara skyldig henne öfverseende. Det fordna
förtrolighetsförhållandet tycktes ej vilja återkomma.
På denna punkt stodo förhållandena på Carlsborg, då Olof
anträdde sin fotvandring. Arne infann sig hos sin vän vid
godt lynne som vanligt, och med hvar sin rensel på ryggen och
stafvar i sina händer marscherade de begge vandrande riddarne
af en vacker morgon i soluppgången. Händelsen fogade så,
att Vikbergabyn skulle passeras under vägen. Arne hade
nämligen slägtingar, som han skulle besöka alldeles i närheten af
byn; det var assessor Stjernes på Vikberga herresäte. Det
var en underlig känsla Olof erfor vid tanken på att han skulle få
återse sitt barndomshem, det nästan bortglömda. Han
frammanade i sitt minne nästan förbleknade bilder, visserligen föga
tilltalande, och undrade om allt skulle vara sig likt, sådant
han lemnat det.
Vägen fortsattes under förtroligt samspråk. Egentligen
var det Arne, som höll målron vid makt. Den ena muntra
historien och uppsluppna qvickheten aflöste den andra. Olof
smålog åt vännens tokroliga idéer, men trifdes bäst med sina
egna tankar. Medan Arne berättade om sina slägtingar och
i synnerhet om sin unga kusin Hortense Stjerne, "som hade
flammat för honom en hel vecka", var det helt andra figurer,
som passerade revy för Olofs inre öga. Det var den bistre,
jernhårda bonden på Storsätra, det var hans hustru, den milda,
underdåniga mor Anna, och det var framför allt barnet, som
gerna hörde sagor, den blåögda Maria — skulle han återfinna
dem alla?
Första dagen hunno de unga vandrarne nära två mil;
de hade ingen brådska. När Olof kom till en vacker trakt,
blef han alltid trött, det var gifvet; då lade han sig ned i
gräset för att hvila, men egentligen för att en stund få
odeladt öfverlemna sig åt njutandet af naturens skönhet, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
