— Fjorton år. Men jag har en blind far. Hos honom har jag snarare lärt mig att gråta än att le. Dock, jag klagar inte. Nog har det varit till min nytta. — Stackars barn, är du då aldrig glad? — Jo, nu — nu är jag glad! svarade hon och räckte med en skymt af det fordna leendet Olof sina begge händer. Det gör mig så godt att se er här, så manlig och så vänlig . . . att ni inte hade glömt mig ändå! Vet ni hvad, fastän det är så längesedan vi voro vänner och lekkamrater, tycker jag, att jag ännu håller er kär. — Äro vi då inte ännu vänner? Hon kastade en blick på hans hvita mössa och sade: — Ni glömmer, att jag är fattig och att ni är mer än jag. — Jag? Jag är intet! utbrast Olof och tryckte varmt barndomsvännens händer. Men du, du skall lära mig att bli något, ty du kan det — jag är öfvertygad derom. — Jag förstår er inte. — Jag vill förklara dig det i en framtid. Dessutom — du är ju redan ett stöd för den, som gifvit dig lifvet — är inte du mer än jag? Maria böjde sitt hufvud, utan att svara. Hvad skulle hon ha svarat? — Far väntar, sade hon slutligen. — Du har rätt — vi kunna ej längre dröja här. Kom — och medan vi gå, vill jag berätta dig mina öden, sedan vi träffades sist. Och hand i hand vandrade de ännu en gång vid hvarandras sida ned öfver sluttningen. — — Då de stodo vid stugans dorr, visste Maria redan hufvuddragen af Olofs historia, dem han tecknat i raska och breda konturer. Sjelf hade hon ingenting att berätta. — Se på min blinde far, sade hon. Han är min historia. — — Olof fick ligga på en vindskammare, som stod obebodd. Men icke sof han mycket den natten; vid daggryningen var han redan uppe och i ordning; han ville från bergshöjden se solen gå upp. Då han drömmande återvände efter att hafva njutit af detta herrliga skådespel, hörde han Maria sjunga en morgonpsalm. Han väntade utanför tilldess den var slutad och inträdde derefter, för att säga farväl, ty han såg redan