Arne nalkas i poppelallén, som förde upp till herrgården. Maria trädde honom till mötes, helgdagsklädd och morgonfrisk. Efter att hafva besvarat hans helsning, sade hon: — Nå, ämnar Olof stanna öfver söndagen eller ej? — Nej, min lilla konservativa vän, sade han. Du får väl ändå förlåta mig, att jag förrättar min andakt under skogens hvalf i stället för under er kyrkas. Farväl och tack för din vänlighet! Nu måste vi skiljas. Han fattade hennes hand. — Och kommer Olof aldrig tillbaka? frågade hon med nedslagna ögon. — Jo, helt visst — hvarför skulle jag inte det? Det är ju inte så lång väg att färdas. Nästa sommar, om inte förr, är jag här igen, och då skall jag lära dig hvad du nu inte synes veta: att äfven den olyckligaste menniska har någonting att vara glad öfver. Få se, om jag då lyckas trolla fram den der leende skalken igen? — Inte är jag så olycklig, sade hon. — Men hvarför ler du då inte som förr? — Man kallar mig läserska, svarade hon med ett betydelsefullt leende. Olof betraktade henne ett ögonblick under bestört tystnad. — Då, sade han, då måste jag komma tillbaka. Då behöfver du mig kanhända. Stackars barn! Är det den masken, som frätt bort din lefnadsglädje? I detsamma skymtade Arne förbi fönstret. — Tiden är ute, fortfor Olof. Farväl! Och lita på, att jag kommer tillbaka. — Jag skall vänta er. Ni har varit god och vänlig mot mig. Det blir så tomt nu, när ni är borta. En tår droppade från hennes öga ner på Olofs hand. — Farväl för sista gången — helsa din far! Och i nästa ögonblick var Olof utom dörren, ansigte mot ansigte med Arne. — Ändtligen! sade denne. Jag har väntat dig. — Så skola vi väl återvinna den tid du förlorat, svarade Olof och skyndade bort med så brådskande steg, att Arne knappast kunde hinna honom. *