sorg för honom hade han velat tillfoga sig sjelf tvenne. Hans kärlek skulle snart sättas på prof. Tre år hade förflutit, sedan majoren reste utrikes med sin dotter, och ännu stod Carlsborg tomt. Under denna tid hade Olof ej lemnat Upsala; han läste oafbrutet, nästan för ifrigt, för att det skulle vara nyttigt för hans af naturen klena helsa. Han unnade sig icke en gång tid att träffa Maria. En så lång resa skulle hafva fråntagit honom alltför mycken dyrbar tid. På våren, fyra år sedan han blef student, aflade han sin filosofie magisterexamen med stor heder. Han var nu på sitt tjugotredje år och åtnjöt i hela universitetsstaden anseende som ett godt hufvud och en lofvande skald och af sina närmare umgängesvänner som en varmhjertad och karaktersfast, om än något sluten och öfverspänd yngling. Öfver sommaren skulle han fara ned till vestkusten, för att genom hafsbaden återvinna sina medtagna krafter. Dessförinnan skulle han dock ännu en gång återse Maria. Han fann sin barndomsväninna föga förändrad sedan sist; möjligen såg hon äldre och mera tänkande ut. Hennes förhållanden stodo också på ungefärligen samma punkt; fortfarande samma uppoffrande, dotterliga kärlek till den gamle blinde, som hon försörjde med sitt handarbete och för hvars skull hon afsagt sig allt umgänge med gelikar af sin ålder. Bland byns öfriga ungdom fanns dessutom ingen, till hvilken hon kände sig dragen, hvarför hon troligen fört samma tillbakadragna lif, om hon också icke haft en far, som påkallade hennes ständiga sällskap och biträde. Hon infann sig aldrig på dansgillena, hon log sällan och skämtade aldrig som de andra unga, hon läste hvarje dag i bibeln och hon ledde hvarje söndag sin blinde far till kyrkan — således kunde hon ju ej vara annat än läserska, det var gifvet. Under detta namn gick hon också och gällde i byn. Om hennes inre sinnesförfattning visste man ingenting; det var nu som vanligt efter det yttre uppträdandet man dömde. Den gamle Ivarsson hade för sin mångåriga trogna tjenst fått en liten pension; denna jemte hvad Maria kunde förtjena genom handslöjder, var tillräcklig för far och dotter att lefva af, och mera behöfdes icke. Icke ihågkommande, att han bättre behöfde Maria än hon honom, ängslade sig den blinde ofta